attvarabob

Jag vill knappt prata högt om det, det är nästan så att jag blir skrockfull, men nu har pyret varit på gott humör sedan i tisdags. De där fyra veckorna hon var på gott humör sist var ingen hägring, nu minns jag hur de var, de var så här. Eller nästan, för det hinner ju hända en del med ett pyre på den månaden som gått. Nu skriks det när hon vill något, såna där skrik som går att tyda och avhjälpa; jag är hungrig-skriket, jag är trött-skriket, jag är uttråkad-skriket, jag vill ha uppmärksamhet-skriket, jag vill byta blöja-skriket, jag ska braka i brallan-skriket eller bara morsgris-skriket. För en liten morsgris är hon fortfarande. Annars pratar hon massor - på sitt lilla vis, försöker krypa - det går sådär men med framsteg, använder de små nävarna till att peta, vrida, vända och dra i allt, somnar på egen hand ibland och fnissar, skrattar och flirtar i överflöd. Jag hoppas så att det håller i sig ett tag nu för det är en hel världs skillnad på att leva med pyret när hon är så här. ...

Varför är man så trött under påsken? Massor med mat. Och detta:

De två senaste morgnarna har pyret fått magknip efter sitt klockan 4-5 mål. Hon har stönat, vridit och vänt så att hon inte kunnat sova, så hon har fått ligga hos mig i sängen. Små fötter har sparkat sig trötta mot min mage, små fingrar har vridit och vänt på mina fingrar och till slut har en liten näsa snusat mot min armhåla. Efter ett par timmar har hon väckt mig,  inte med gnäll och gråt utan med bubbel, babbel och fniss. När jag har vänt mig och tittat på henne har hon skinit upp som en liten sol och fyrat av det största av leenden. Jag har aldrig känt mig så mycket som en mamma som under de timmarna. Känslan gör att jag tappar andan en liten stund.

Det här att man kan välja svarsalternativ c på alla frågor på högskoleprovet och ändå få bättre poäng än vissa som blev antagna till lärarutbildningen, det är inte bara skrämmande, det förklarar också en hel del. Mina senaste tre år känns så mycket lättare att förstå nu.

Posten alltså. Jisses vad långt ifrån service de är. Jag beställer sällan saker på nätet ändå har det hänt mig fyra gånger att de missat att avisera att paketet kommit. Antingen har jag fått jaga paketet genom de jag har beställt hos, vilket brukar leda till att jag får efterfråga paketet hos utlämningsstället och bli lagom illa bemött eftersom de måste leta utan något platsnummer på paketet. Eller så får jag snällt vänta på en påminnelse om att jag inte har hämtat mitt paket. Förra gången det hände skrev jag till posten och frågade om det skulle vara så här. Självklart fick jag något kasst svar om att det sällan händer och att jag kunde beställa saker som skickades som paket och inte brev för då gick sakerna att spåra. Nu har det hänt igen. Posten suger.

Med barn kommer automatiskt det dåliga samvetet. Det är som att det utvecklas i fostervattnet och sprids som ett virus så snart vattnet går. Plötsligt snurrar konstant tankar om det är bra, dåligt, för mycket eller för lite, rätt eller fel. Hur vet man? Hur gör man för att inte gå under i alla funderingar? Jag tar samma aproach som inför studierna; hur illa kan det gå? Jag är så taskig att jag tittar mig omkring och ser till andra människor. Om de kan så kan väl rimligtvis jag. Jag är väl inte sämre än någon annan. Det fungerar i skolan, för riktiga nötter lyckas ta sig igenom med godkänt då borde jag också klara mig. Så är jag hyfsat vettig så borde jag alltså klara av det här med utan att det går åt skogen. Dessutom är jag tillräckligt gammal för att ha lärt mig att perfekt inte finns, därför är det inte värt att sträva efter. Eller jo, enligt Platon så finns det perfekta och fullkomliga i idévärlden, men vem behöver lyssna på den gamla stöten. När det dåliga samvetet, skulde...

För att hedra sin mor har pyret varit på ett piggt och glatt humör idag, några sura miner men mest fniss, flirt och bus. Med det goda humöret följer dock ett visst mått av energi, det lilla livet orkar vara i gasen rätt länge, längre än sin gamla mamma. Hon hoppar, studsar, vrider och vänder sig banne mig oavbrutet, som om det inte bara var myror i brallan utan i hela kroppen. Hon behärskar sina små nävar allt bättre, står stadigare, skrattar högt längre, övar på att sätta sig upp och rullar från mage till rygg utan tvekan. Det nya är att försöka krypa. Det går inte så bra. Hon är som en roddbåt med bara en åra, hon sprattlar sig runt i 90-180 grader men kommer inte framåt. Det gör mig inget, hon får gärna vänta med att börja krypa, för jag är övertygad om att den där överenergiska ungen kommer hitta på så jädra mycket bus när hon väl kan förflytta sig att jag gärna vet var jag har henne ett litet tag till. Jag vågar dock inte tro att dagens glädje ska hålla i sig. Kanske var hon b...

Idag är det inte bara dagen då pyret fyller 16 veckor, det är min och makens 14 åriga bröllopsdag. 14 år sen två små skitungar stod i kyrkan och lovade kärlek i nöd och lust och vi har hållit vad vi lovat. 14 år och nästan flera liv sedan. 14 år och ett nytt litet liv tillsammans. Herrejisses vad mycket vuxenpoäng det måste vara på det! Med ett kinkigt pyre i familjen blev det inte att fira som jag tänkt, men lite ska vi självklart fira, det ligger en present gömd här hemma.

Jag kan bli deppig, tycka att livet suger och är orättvist, gräva ner mig och ge upp en smula. Men till slut märker jag att det hjälper ju inte. Så jag leker studsboll och studsar tillbaka. Jag gillar den egenskapen hos mig själv. Det är också därför som jag tillåter mig själv att rasa ihop, för jag vet att sen kommer en dag som denna när lite solsken gör mig lycklig. Det finns nästan alltid något positivt att fokusera på.

Jag har under dagen njutit av att leka Lulu Carter och pysslat med föräldrarnas badrum, för att jag har slut på projekt i mitt eget hem. När jag kommer hem är det svårt att sluta så jag viker i ordning i garderoben. Jag undrar om man kan ha för många sjalar och halsdukar och i så fall var går gränsen

Det där att jag har börjat vara vaken mellan kl 1 och 4 på natten känns så himla onödigt. Jag gör ju inte ens något vettigt med timmarna. Jag tänker att jag ska komma ihåg att ta ut saker ur frysen. Leker knuffa liten kissekatt i sängen. Tittar på de röda projicerade siffrorna i taket och roar mig med hur ofta de matchar precis när jag tittar. Klockan står på 2:22, 3:33 och på kvällarna 21:21, 22:22, 23:23 eller så matchar de temperaturen som att kl 2:23 är temperaturen 22.3. Den vill nog säga mig något som jag är för trött för att förstå. Lyssnar på herr B.o.B.s snarkningar. Sen ger jag pyret mat och ny blöja, men det tar ju bara en halvtimme. Det skulle ju vara så mycket smartare att sova bort de där timmarna. Faktiskt.

När borsten rispar bröstvårtorna vet man att det är dags att klippa sig. Fast jag kommer se ut som Rapunzel innan pyret släpper iväg mig på såna äventyr. Så jag köper ett storpack med hårsnoddar istället.

Pyret kämpar. Det har dröjt lite länge sedan det var något brak i brallan så nu får hon jobba lite extra. Hon vill bara ligga ihopkurad i famnen där hon gråter, stönar, suckar, pruttar, spänner sig och försöker sova bort väntan. Hennes små händer blir alldeles svettiga av ansträngningen, hon krafsar och klöser när magen jobbar och jag kan bara hålla henne tätt intill och trösta. Och vänta. Och hoppas. Så nu håller vi alla tummar för att det löser sig snart så att pyret får känna sig lite lättad och hejar på hennes mage som värsta klacken.

Med lilla pyret här känner jag ett ansvar inför helger och traditioner, d et har blivit viktigt att fira saker och att samla familjen till helger. Nu är det födelsedagar och bröllopsdag på gång, det ska firas i den mån pyrets skrikfas tillåter, sen kommer påsken. Plötsligt kommer jag att tänka på att högtider som påsk, midsommar och jul innehåller en hel del pysslande om man har barn. Hjälp. Jag är verkligen ingen pysselmästare. Nog för att pyssel med pyret inte är aktuellt än på ett tag, men den dagen lär väl dyka upp fortare än vad man är beredd på.  Kan man gå någon kurs, köpa färdiga kit på Panduro, eller finns det how-to-videos på YouTube? Jag vill så gärna att pyret växer upp med längtan till helgerna och mysiga minnen av traditioner. Det är väl attans vad man måste kunna för att det ska bli så. Man kan ju också tycka att vi har haft väldigt god tid på oss för att förbereda oss inför föräldrarollen, så jag får väl skylla mig själv som inte har hållet ögonen öppna. Än...

Alltså jeans till små pyren, det är ju för härligt! Jag är helt såld.

Pyret har hittills haft en bra dag. En bättre dag. Utbrotten har varit relaterade till något; mat, blöjbyte, inte kunna nå leksaken, leksaken smakade inte gott, en spya, och är därför har de varit fullt hanterbara. Det är en ocean mellan de reaktiva utbrotten och att handskas med de oförklarliga hela-dagen-lång-utbrotten. Det är som natt och dag; hon skriker i 8 timmar, sover i 2 timmar och är på gott humör i 2 timmar under sin dåliga 12 timmars dagar. Hon skrattar i 8 timmar, sover i 2 timmar och skriker i 2 timmar på sina bra 12 timmars dagar. När hon har bra dagar så känns det som att jag måste överdriva de dålig dagarna, när hon har dåliga dagar känns det som att jag överskattar de bra dagarna. Jag gör varken eller. De bra och dåliga dagarna är precis så bra och dåliga som jag upplever dem. Pyret är 15 veckor nu, av de har hon skrikit sig genom 2/3 delar av sitt liv, 10 av 15 veckor. Så jag börjar bli aningen sliten. Det påverkar de bra dagarna. Jag har svårt att nj...

6:00 kliver upp, äter frukost medan herr B.o.B. tar hand om pyret. 7:00-8:00 pyret på gott humör, vi studsar i knät, gör munpruttar och kelar. 8:00 pyret skriker, jag vyssar, gungar och tröstar i 30 minuter innan hon är tillräckligt lugn för att äta. 8:30-9:00 mat, blöjbyte. 9:00-10:00 morgonpromenad. 10:00 pyret skriker, jag vyssar, gungar och tröstar i 30 minuter innan hon är tillräckligt lugn för att äta. 10:30 pyret på gott humör, vi studsar en stund, pyret gör munpruttar i babysittern och utforskar hur hon kan få in näven i munnen, dra i uggle-snuttefilten och få in den i munnen, medan jag tvättar och gör i ordning flaskor. 11:00  pyret skriker, jag vyssar, gungar och tröstar i 30 minuter innan hon somnar mot mitt bröst. 11:30 jag försöker lägga ner pyret på sin kudde, hon skriker, jag får börja om. 12:00 pyret äter. 12:30 pyret är på gott humör, jag äter medan hon gör munpruttar och trakasserar uggle-snuttefilten. 12:45 pyret skriker, jag tar upp henne och hon kräk...

Så var vi tillbaka till en dag av skrik och panik.

Nästan varje morgon tar pyret och jag en timmes promenad. Det känns som ett modigt uppdrag när det på fyra ställen utmed vägen ser ut så här:

De två tjejerna i yngre tonåren som åt lunch vid bordet bredvid oss pratade om en bussresa sent en kväll. Meningen som fastnade, och upprepades, var: " Alltså dom var ju 30 plus, alltså gubbar. " Jaha. Om man är gubbe vid 30 plus och vi börjar närma oss 40, så är vi typ nära ålderdomshemmet och döden. Eller? Vilken deprimerande lunch. Ungefär lika deprimerande som när den 18 åriga klasskamraten fick veta min ålder och utbrister: " Näe, är det sant!?... ...Så du kan typ vara min mamma!?" Om jag tänkte vara lika pigg som mormor och hänga med tills jag är 90 så blir det rätt många år med en fot i graven.

Inte riktigt, men soligt är det. Då mina knepiga ögon varken gillar linser (än) eller sol så blev det till att köpa såna där solglajjor som man sätter över vanliga glajjorna. Det blir nog bra. Förutom att det ska bli snöstorm på tisdag.

Pyret skrattar och ler igen efter två veckor av skrik och panik. Det värmer i hjärtat att se henne glad och i full förd med att upptäcka världen igen. Hon övar som bäst på att greppa saker och få dem till munnen, men mest trycker hon in nävarna tills hon sätter igång kräkreflexen vilket tydligen är fantastiskt roligt. När hon är en sån här glad liten skit får vi möjlighet att upptäcka saker som att hon har nya läten för sig, eller att hon verkar bli vänsterhänt. Jag känner att det är nog nu. Det har gått förlorad så mycket värdefull tid åt hennes magknip och hetare-än-chili-humör, jag tänker inte ödsla mer värdefull tid och energi åt allt negativt runt omkring. Jag ska sudda, sudda, sudda, sudda bort min sura min. Förresten, Jisses vad jag hatade den sången när jag var liten. Jag tror att den är grunden till varför jag nu försöker vara så noggrann med att man får känna sig precis som man känner sig. Så kanske är den ett dåligt exempel. Jag ska sluta bry mig, säger vi istället. Ja...

Jag tycker egentligen varken bu eller bä om kungafamiljen, jag känner att det är svårt att ha en åsikt om människor jag inte känner eller en institution jag inte är insatt i. Men dagar som idag känner jag för dom. Hur vidrigt måste det inte vara att klistras upp med närbilder på sitt rödgråtna ansikte och rubriker om hur man grät, var helt förstörd och sörjde... ...På en begravning. Att veta att ett helt land kommer studera ens sorg i den mest privata av stunder. Usch. Där struntar jag i hur mycket de får i apanage, hur vidlyftigt de lever, om det är rätt eller fel att födas in i en titel. Där tänker jag bara på att de är människor som sörjer en nära anhörig, fast med pressfotografer som dokumenterar varje tår. Inget apanage i världen skulle få mig att byta plats med dem när de måste dela sina privata stunder med alla som vill se på.

När jag var barnlös kunde jag känna ibland att jag var utesluten från klubben, att det fanns en slags föräldrarklubb jag inte kunde bli inbjuden till. Men jag tänkte att det kanske mest var inbillning, en känsla framkallad av mina egna känslor av förlust och utanförskap. Inte heller skulle det vara så märkligt om man känner ett utanförskap bland alla barnfamiljer, när det är det naturliga tillståndet i ett samhälle. Men med pyret i famnen så kan jag känna att visst finns det lite av en klubb, visst får man tillträde till nya platser och sammanhang. Det var jag inte riktigt beredd på. Jag var heller inte beredd på den uppmärksamhet man plötsligt får, att jag skulle gå från en anonym och grå skugga till blomman mitt på tapeten, att pyret skulle göra mig intressant i sammanhang där jag tidigare var ointressant. Även om jag hade hört om hur man plötsligt blev allmänt gods, öppen för allas åsikter och idéer, så var jag inte riktigt beredd på hur det skulle kännas. Hur hudlös och sårbar ...

14 veckor efter pyrets ankomst säger vi välkommen åter till hälften av min gamla garderob. Resten inväntar återkomsten av försvunna muskler, mindre boobies och skelettets sakta vandring mot utgångspunkten. Med tanke på hur mycket jag fortfarande svankar och hur lite tid pyret ger mig till träning lär de få vänta. Men det är okej, favvojeansen går på, då är allt okej.

DN skickar ut en Stockholms tidning, fast man inte bett om den. Fast man inte vill ha den. Det kommer de tydligen fortsätta med tills man börjar prenumerera, enligt det ologiska lite hotfulla budskapet. Vill du inte ha den här lilla gratistidningen? Då får du börja köpa en mycket större tidning du inte vill ha . Vilket slöseri. Vad oansvarligt. Hos oss åker den rätt ner i pappersinsamlingen för vi hinner inte bläddra i den och vi vill inte ha den. Måste undersöka hur man blir av med otyget utan att prenumerera.

...utom alldeles, alldeles... ...omöjlig. På grustäckta, snöfria gångvägar tar jag stora kliv i morgonsolen. I öronen ljuder glad discopop, rökig soul eller bankande rock istället för pyrets skrik. Det är så jag bearbetar, hämtar kraft och får en paus. Ute på den raska, långa promenaden med flåsande andetag och svettig rygg så kan jag sortera tankarna och få lite vettigare perspektiv över tillvaron. Där känns det så självklart alltihop. Självklart får jag känna alla de där känslorna jag skäms för, när jag är mitt i svårhanterliga situationer. Självklart så gör jag allt jag kan och det är det allra bästa. Självklart gör jag inget fel. Självklart förstår alla att vi kanske föredrar hemmets lugna vrå, eller de små sällskapen, när vårt pyre visade sig vara en sån liten chilipeppar. Självklart förstår alla om vi inte far runt och visar upp vår pärla när hon kämpar så med sig själv. Självklart vet alla att man är mindre social och tillgänglig med en skrikbebis i familjen. Självklart...

Jag känner att jag känner en massa saker just nu, men mest känner jag att jag inte orkar prata om vad jag känner. Därför säger jag ingenting alls.

Det gör ont när mammor brister. Pyret har haft en eskalerande skrikparad. Igen. Sen i tisdags har de glada stunderna varit en handfull per dag och varje gång har bara varat i några minuter. Hon får fullskalig panik med trillande tårar, hennes unika falsettskrik, hulkande, kroppen spänd som en båge och hon skriker tills hon inte kan andas längre. Hon gör det en gång i timmen. Nu har hon dessutom börjat bete sig så när hon ska äta, så idag har flera timmars kämpande bara resulterat i hälften så mycket mat. Det enda som tröstar och lugnar är att jag bär henne mot mitt bröst. Bara jag duger. Så jag går, fram och tillbaka, fram och tillbaka och gråter när hon slutar. För jag känner med varje cell i kroppen att jag inte orkar. De fina och charmiga stunderna har varit så få medan skrik och panik så totalt dominerat att jag känner att jag inte orkar hålla masken. Jag orkar inte. Varje suck hon ger ifrån sig gör att jag förbereder mig på nästa panikattack, varje panikattack gör att jag...

Vinnaren var en mainstream-låt som var rätt tjatig men säkert kommer fastna som tuggummi. Tittarna rasar mot resultatet. Tvåan är besviken och gnäller på löpsedlarna. Skönt att även årets Mello-final följde rutinerna.

När jag var liten och vi åkte för att hälsa på farmor och farfar gick vi förbi ett skyltfönster. Det var magiskt. På en snurrade bräda åkte en pojkdocka. I mitten väntade en flickdocka. När de möttes så sträcktes deras huvuden mot varandra och PUSS, de pussades. Jag kunde stå i evigheter och titta. Idag var vi på butiken Krabat för att öva oss på barnbutiker och där, för 45 kronor låg ett stycke magisk nostalgi. Den fick följa med hem.

Ibland kan jag ligga vaken på natten och oroa mig för pyrets framtid. Inget konstigt med det, det verkar drabba alla föräldrar. Det som trycker ner mig mest är dock det rådande politiska klimatet. Rasister är inget nytt fenomen men med Sverigedemokraternas frammarsch verkar rasismen ha klivit ut ur garderoben och blivit rumsren. Självklart utan att någon för den del kallar sig rasist. På det härliga Facebook "gillar" folk antirasiatiska inlägg ena sekunden, för att själva dela ett tydlig rasistiskt eller fördomsfullt inlägg nästa stund. De berömmer hur underbar och vacker pyret är ena sekunden, för att dela rasistiska kommentarer nästa dag. Det är som om människor tycker att det är legitimt att dra vissa grupper över en kant men ändå kalla sig empatiska. Självklart är det framförallt de antimuslimska kommentarerna som flödar fritt, men få rerflekterar  över att inläggen går att tillämpa på de flesta religioner och folkslag. Eller att de för den delen osar överdrivenhet e...

Det här med att hon numer gråter på riktigt när hon blir ledsen. Jag menar buhu-hu-läten, stora trillande tårar och hulkande suckar. Det är inte att spela rättvist.

På promenaden ser jag något som sticker ut lite, bara lite diskret, nästan som att den inte syns. Det får mig att le, i all sin oväntade enkelhet.

Jag tänkte en tanke men kom inte fram till något. Jag började titta på en film men såg inte klart den förrän efter fyra pauser. Jag började en konversation men fick aldrig prata klart. Jag gick in på Facebook men hann inte bläddra igenom nyhetsflödet. Jag började äta mat men den hann kallna. Jag började dricka kaffe men det hann kallna. Jag började kela med katten men fick flytta henne ur knät. Jag började pyssla med något men det blev inte färdigt. Jag började skriva ett inlägg som blev klart tredje gången gillt. .......... Välkommen in i mitt liv miss Awesomeness, mer känd som pyret.

Tremånaders-kontroll på BVC, inklusive första vaccinationen. Det var också premiär för ytterligare en ny BVC-sjuksköterska, den tredje och förhoppningsvis den sista. Hon var väl trevlig, om än lite stressad. Vi fick dra en snabbrepris om vår resa och jag fick beskriva vem pyret har visat sig vara. Så jag sa som det var; hon skrek sig igenom magknip den första tiden för att sen visa sig ha ett hett temperament och stark vilja, som hon väger upp med att vara ett charmtroll utan dess like. Pyret började med att visa upp charmen och viljan genom att stirra och skratta åt damen och sen stå och gunga i knät. Med det fick hon omdömet att ligga långt före i utvecklingen med kontakt, uttryck och motorik. När det var dags för sprutorna visade hon upp den andra sidan. Som hon skrek. Så där som bara hon kan, när hon är som värst. Den erfarna syrran började med ett klassiskt " Oj, oj. Stackars liten. " för att gå över i ett " Oj, oj! Vilka resurser! " Varpå jag svarade a...

Nu ska lilla mamma B.o.B. bli pigg och kry. Med lite hjälp. Av Olga Rönnbergs bok "Träning för nyblivna mammor" . Hemmaträning i tydliga, vettiga steg med fokus på att må bra, inte bli smal, och med hänsyn till den förändring kroppen genomgått. Passar den trötta och idéfattiga brud jag är för tillfället.

En annan del angående förra inlägget: Många säger: "Föräldra ledighet , det är ingen ledighet , det är världens svåraste jobb!" Nästan samma personer som säger: "Släpp alla måsten, passa på att njuta av din föräldraledighet." Vänta nu. Jag håller med om det första, det är tufft med kolikbarn, strulande amning, sliten kropp, en bebis som vill ha uppmärksamhet varje minut, en bebis med massiva myror i brallan och hett temperament, att känna krav på att hinna med hushållsarbetet mitt i kaoset samtidigt som du är så sliten och känner att du måste ta hand om dig själv och att göra det samtidigt som du känner dig ensam och misslyckad. Men om jag håller med om det första, då kan jag inte hålla med om det andra. Jag är kanske bitter och besviken, men jag har inga sadistiska drag. Njuta, av vaddå? Av pyrets panikattacker? Av pyrets skrik i de flesta situationer, säkert tre fjärdedelar av dygnet? Av hushållsarbetet? Av isoleringen? Det enda jag njuter av är pyrets ...

Jag läste en debattartikel för ett tag sedan. Den handlade om hur föräldrar har tappat sin föräldraroll och var så fokuserade på sitt att de missade barnens första tid. Jag tror att den kom i debatten huruvida det var bra eller dåligt att Petra Mede skulle jobba så snart efter att hon fått barn. Den störde mig. Föräldrar beskrevs som egoistiska varelser som fick panik om öppna förskolan behövde vara stängd en dag eftersom de använde den som barnpassning. De lämnade barnen vind för våg medan de pratade med varandra eller pillade på sina mobiler. Jag har aldrig varit på öppna förskolan så inte vet jag hur det går till, men jag känner mig skeptisk till beskrivningen på grund av sammanhanget den presenterades i. Varför denna eviga skuldbeläggning på föräldrar (främst mammor) som inte finner tillfredsställelse i föräldraledigheten eller att spendera varje sekund med sitt barn? Att försöka trycka in gamla föräldrarollen i dagens samhälle är orättvist. Förr kunde föräldrar (mammor) vara ...

Igår var pyret på extra gott humör, hon bubblade, babblade och fnittrade som aldrig förr. Idag duger ingenting. Hon skriker för allt, hela tiden och jag kan räkna dagens leenden på ena handens fingrar. Även om jag vet att det har med hennes utveckling att göra, att stora framsteg ger små bakslag, så är de här dagarna rena döden. Tålamodet prövas till bristningsgränsen. Att hon blir ledsen för att hon har ont, att hon blir ledsen för att hon är hungrig, att hon blir ledsen för att hon är trött, att hon blir ledsen för att hon behöver bytas, att hon blir ledsen för att det är brak i brallan på gång - fine. Det är jobbigt, det gör ont i hjärtat. Men när hon skriker och skriker, utan tårar, med öppna ögon, med ett förbannat ansiktsuttryck. Då blir det jobbigt på en helt annan nivå, då prövas ett helt annat tålamod, då är det inte en bra dag på jobbet. Jag känner mig ensam och isolerad i stort i den här "mysiga" föräldraledigheten, men såna här dagar känns det som att jag sit...

Den där stoltheten. Den som letar sig genom hud, muskler, nerver vener ända in i själen. Den över pyrets varje framsteg, varje nytt ljud, varje nytt uttryck och alla gamla uttryck, ljud och framsteg för den delen. Ett leende som får mig att bli alldeles varm, hennes små ljud som hon formar till egna långa meningar, hennes raseriutbrott, hennes sprattlande armar och ben, hennes sätt att gosa in sig under hakan när hon blir trött, hennes pruttar. Allt. Jag vill fota varje ögonblick och dela det med hela världen, jag vill sätta ut en annons i sekunden så att ingen missar något. Men jag hejdar mig. Jag vet att stoltheten är min och bara delas av de närmaste och tänker att kanske är det så det ska vara. Pyrets storhet kanske bara ska vara tillgänglig för de som står närmast medan resten av världen bara ska få små lättsmälta glimtar. För lite måste jag få dela med mig när den där stoltheten svämmar över, letar sig ut, inte får plats inombords längre. Även om andra inte riktigt på samm...

Jag gick och köpte den här: Då köpte maken den här: Box Sen köpte jag den här: Då köpte maken den här: Box Det känns skönt att vi har så lika smak han och jag.

Jag var och hämtade ut mitt slutbetyg idag. Wohoo! Och möttes av en sån där butter, bitter människa som bara utstrålade missnöje. Killen som hon betjänade innan log och skrattade lite ansträngt, när jag kom fram fann jag mig själv göra detsamma, för det är så jag reagerar, jag vill lätta upp den ansträngda stämningen. Fast det gör jag bara till en viss punkt, förr eller senare när man fortsätter att bli behandlad som dagens irritationsmoment så blir jag smittad av den buttra inställningen. När jag möter den typen av människor försöker jag alltid påminna mig själv om att jag inte har alla fakta, jag vet inte hela sanningen, jag vet inte vilka delar som gör summan av just den här människan. Kanske har hon just fått veta att maken varit otrogen. Kanske har hon PMS. Kanske har hon just blivit diagnosticerad med en allvarlig sjukdom. Kanske har en nära anhörig dött. Kanske har hon just blivit utskälld. Inte vet jag. Jag vet bara att jag inte vet. Det är omöjligt att helt veta vil...

Pyret har lärt sig att rulla från mage till rygg! Själv. Det kunde hon minsann inte alls i förrgår. Jädra geni hon är, om jag får säga det själv, utan att vara alls partisk.

Blommorna fick lite ensam tid med sin mamma idag. Jag påstår inte att mina blommor har blivit vanskötta de senaste tre månaderna. Eller att dagens omhändertagande blev snabbt och lite brutalt. Fast, jo, det är nog precis vad jag påstår..

Med hjälp av lilla mamsen ska det bli nya gardiner här hemma i vardagsrummet. Mitt sug efter färg på kläder har tydligen fått spridning.

Om man tittar på melodifestivalen så måste man väl uttala sig. Det är säkert någon lag på det. Men vad säger man? Att Danny kanske inte är lika bra på det här jobbet som hans vanliga kneg? Att hälften av alla manliga deltagare ser ut och låter likadant och att de alla är små Saade kopior? Att jag, istället för att heja på något bidrag, frågar mig själv varje gång " Men om du måste välja någon... " bara för att varje gång se mitt nödval bli bortvalt av svenska folket. Att trots att årets bidrag till största del riktar sig till pyrets målgrupp så sover hon genom hela rabaldret. Att det var alldeles för lite " Men hur ser människan ut!? " i år. Att trots allt så tittar jag varje vecka... Eller så säger jag ingenting alls.

Människor som stannar mitt i/mitt framför något. Människor som går jätte, jättelångsamt. Människor som ockuperar barnvagnsspärren på tågstationerna. Människor som går och läser böcker/tidningar. Tonårsbrudar som sjunger högt på pendeln. Människor som sneddar framför barnvagnen. Och för att det inte bara är andra människor som irriterar mig: Att komma på vad vi ska äta till middag. Att wienerbröd smular så mycket. Att våtservetterna aldrig kommer upp en och en, utan flera i klump. Tejp, alla kategorier. Nej, jag är inte irriterad på allt. Bara nästan.

"Hon/han hatar att förlora." Gör inte alla det? Eller finns det dom som tycker om att förlora? "Jag tycker om glass, långa promenader och att förlora." Jag ska nog börja säga det, att jag gillar att förlora, det låter ju väldigt coolt och avslappnat.

När pyret nu börjar bli mer och mer en riktig människa och man börjar se personlighet i henne, så börjar jag tänka på framtiden. Här sitter jag med en helt ny person, ett oskrivet blad, en tavla utan motiv och det är mitt ansvar att fylla henne med rätt saker. Hur gör jag? Hur ger jag rätt värderingar och vanor? Det vore väl dumt om hon hamnade i onyttiga matvanor, så nog vill jag att hon växer upp med en hälsosam inställning till vad som är nyttigt och att hon tänker lite på vad man äter och varför. Men samtidigt så vill jag ju inte att hon blir rädd för mat, blir nojjig eller utvecklar någon ätstörning. Jag vill att hon ska vara aktiv och motionera, men bara så mycket som hon vill och orkar, för jag vill också att hon ska engagera sig i skolan och få en bra utbildning. Det får ju inte bli så att hon känner sig pressad och får magont av att prestera. Hon ska bli en bra, snäll och omtänksam människa med så lite fördomar som möjligt, men hon får inte bli så snäll att hon blir över...

På äventyr: Barnvagn på pendeltåg. Nerpissade hissar. Barnvagn på fik. Mata med flaska på fik när pyret börjar skrika efter mat men få flaska för varm och därför behöva vänta tills den svalnat vilket innebär att pyret hinner bli för hysterisk för att kunna äta. Alltså ha ett pyre bli hysterisk in public. Oroa sig för att pyret ska ha bränt sig. Åka hem med ett pyre som är trött efter att ha umgåtts med fyra goa brudar och ett ettårigt charmtroll. Så hur klarar man det utan att få svettringar under armarna och nerver i trasor? Man somnar 22:30, vaknar av pyret 00:30 som sedan håller en vaken till 4:00, sen vaknar man strax efter 6. Då är man så körd i huvudet att man inte riktigt processar allt det jobbiga och läskiga. Det gäller att planera i förväg liksom.