Små stunder av verklighet.

Trots att det har gått ett helt år så kan det fortfarande kännas svårt att förstå att jag är mamma nu, att jag har barn.
Trots att pyret rycker mig i byxbenet och säger MammaMammaMamma och jag måste titta förbi den växande, och ständigt krumbuktande, magen så kan det vara svårt att ta in det.
Speciellt märklig känns tanken att vi snart inte bara är jag och maken med ett barn, utan med två barn, då är vi ju verkligen en familj.
Men i små stunder så liksom sköljs jag över av känslan. Jag verkligen upplever att vi är där nu, dit vi längtade och väntade så länge efter att få vara.
Som idag.
När jag står och steker pannkakor med pyret på höften och magen i vädret. Gamla stereotyper, klyschor och könsroller vaknade till liv och attans vad mycket mamma jag var just då. Jag var vansinnigt mycket i familjelivet där och då.
Det var en ganska härlig känsla att få leva i familjen B.o.B. en liten stund.
Fast, ingen fara på taket, jag aldrig skulle vilja ge efter för de gamla stereotyperna, klyschorna och könsrollerna på heltid, jag vill vara mamma i modern tappning och kommer inte bli någon hemmafru vid spisen bara för det.