Fortsätt till huvudinnehåll

Missar målet.

En sjuksköterska skrev ett öppet brev till Filippa Reinfeldt om sin oro för bemanning och stressade, utarbetade barnmorskor vid sin kommande förlossning.
Som vanligt hänvisade Filippa i sitt svar till statistik som minsann visade att nästintill alla är nöjda med sin förlossning och barnmorskornas insats.
Statistik är inte hela verkligheten.
Självklart gör barnmorskorna sitt jobb, agerar professionellt och kämpar på så att jag som patient aldrig ska märka kaoset bakom kulisserna. Självklart är jag nöjd med de fantastiska barnmorskorna, de har säkert gjort rätt gentemot mig, varit gulliga, omtänksamma och peppat järnet. Självklart är jag nöjd med min förlossning, jag har ju just fått ett barn för guds skull.
Frågan är om det kunde varit ännu bättre om till exempel personalen kunde fokusera på bara mig, slippa vara kissnödiga, och fått i sig någon näring. Frågan är om personalen är nöjda med sin insats när de går av sitt arbetspass. Frågan är om de få procenten som inte är nöjda har varit med om saker som hade gått att undvika genom en insats från Filippa Reinfeldt.
Dessutom har Filippa ett ansvarsområde som involverar människor, då blir det lite tokigt att ständigt hänvisa till siffror. Låt kollegan Anders Borg syssla med siffror, det är hans område, så kan du lyssna till ord och svara med ord, sådär som människor gör. Siffror och statistik blir så väldigt opersonligt och avståndstagande.
Att politiker också så här i valtider brukar hävda att det där med statistik inte riktigt är representativt för vad människor egentligen tycker, när SIFO och company kommer med siffror som inte visar vad partiet vill, kan ju vara värt att tänka på även i andra sammanhang.
Empati är ett ledord inom vården, därför borde det vara ett ledord även för ett sjukvårdslandstingsråd.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.