Inte vet jag om det är allt skojande hela nätterna som gör det, eller om det är preggo-statusen i sig, men jag känner mig allt lite ofokuserad. Jag vet att jag kände så mot slutet av förra graviditeten också, att jag var lite pantad. Tom i bollen. Ingen hemma. Trög. Blåst. Tankarna simmar i gröt. Det är en ovanlig och ganska obehaglig känsla att plötsligt komma på att det är tyst där uppe, att jag inte tänker på någonting alls, nynnar på någon dålig låt, planerar något, funderar eller klurar. Jag brukar gör allt det samtidigt i vanliga fall, det är aldrig helt tyst där uppe.
Det sociala blir väl lite lidande, jag känner mig som om jag vore på första en första date med alla hela tiden. Sådär när den enda tanken som dyker upp är: Säg något. Vad som helst. Ord. En mening. Vad. Som. Helst. Men inget dyker upp. Hjärnan är som myrornas krig, bara fyllt av statiskt brus.
Det är svårt att ta sig för saker också. Jag kan komma på saker jag borde göra men det dröjer ett tag att genomföra dem, om de överhuvudtaget blir gjorda. Kanske för att det också kräver lite tankeförmåga och den blir ju avbruten av dööööööhhhhh mest hela tiden så jag tappar bort all planering.
Med en omgång av preggo-hjärna väldigt nyligen, följt av amningshjärna, följt av skrikochpanik tillvaro, följt av chock (plus-på-sticka-chock), följt av ny preggo-hjärna som kommer leda till ny amningshjärna, som kommer leda till en varierande coctail av bebis- och småbarnshjärna så hoppas jag att omgivningen orkar hålla ställningarna, stanna kvar, ta initiativ och leda mig tills jag är tillbaka på banan.
Herrejisses, jag hoppas att jag kommer tillbaka på banan.
Kommentarer