Pyret har varit på oförskämt gott humör de senaste dagarna.
Jodå, hon har fortfarande haft sina ilskna utbrott, eller starka känsloyttringar om man vill vara snäll, och protesterat mot mat och annat, det kommer vi inte ifrån. Fast hon har varit lite... ...större, på något vis. "Pratat" mer, lekt mer, busat mer, kelat mer, skrattat mer, sprungit mer. Allt har varit mer.
Jag har kommit på mig själv med att bara titta på henne och känna mig helt störtförälskad, flera gånger om dagen.
Jodå, hon har gjort mig förbannad och riktigt trött också, det kommer vi inte heller ifrån. Fast inte lika ofta.
Det har gjort mig lite blödig att se henne växa upp och bete sig så stor. Inte på så sätt som "alla" säger att den första tiden går så fort och det är så tråkigt, utan av att det äntligen börjar bli en riktig liten människa av henne. Jag ser inte alls med någon sorg på att spädbarnstiden är över, jag tycker att det är skönt och erkänner villigt att jag är en av de som passar bättre som småbarnsmamma än som spädbarnsmamma.
Nu börjar det bli roligt på riktigt, tycker jag, och nu känner jag mig mycket mer som en mamma än under den där första tiden när man bara sköter om. Att vara med, göra saker ihop och hjälpa är mer min grej.
Det hjälper säkert att vi har fått ett riktigt energiknippe som gör saker som får en att skratta massor med gånger varje dag. Som att hon får syn på min navel, skriker högt i någon slags blandning av förtjusning och förvåning, kommer framrusande, petar på den och börjar skratta.
Jag tänker att det är bra timing. För när magen värker, fogarna skaver, sömnen är förstörd, ryggen kaputt, huvudet sprängs, bråcket ilar och rädslan för vad som komma skall blir för stor så behövs det här. Att veta att det blir bättre, roligare och mysigare med tiden. Även fast det tar lång tid. Även fast det inte blir lättare.
Det blir bättre, mycket bättre.
Jodå, hon har fortfarande haft sina ilskna utbrott, eller starka känsloyttringar om man vill vara snäll, och protesterat mot mat och annat, det kommer vi inte ifrån. Fast hon har varit lite... ...större, på något vis. "Pratat" mer, lekt mer, busat mer, kelat mer, skrattat mer, sprungit mer. Allt har varit mer.
Jag har kommit på mig själv med att bara titta på henne och känna mig helt störtförälskad, flera gånger om dagen.
Jodå, hon har gjort mig förbannad och riktigt trött också, det kommer vi inte heller ifrån. Fast inte lika ofta.
Det har gjort mig lite blödig att se henne växa upp och bete sig så stor. Inte på så sätt som "alla" säger att den första tiden går så fort och det är så tråkigt, utan av att det äntligen börjar bli en riktig liten människa av henne. Jag ser inte alls med någon sorg på att spädbarnstiden är över, jag tycker att det är skönt och erkänner villigt att jag är en av de som passar bättre som småbarnsmamma än som spädbarnsmamma.
Nu börjar det bli roligt på riktigt, tycker jag, och nu känner jag mig mycket mer som en mamma än under den där första tiden när man bara sköter om. Att vara med, göra saker ihop och hjälpa är mer min grej.
Det hjälper säkert att vi har fått ett riktigt energiknippe som gör saker som får en att skratta massor med gånger varje dag. Som att hon får syn på min navel, skriker högt i någon slags blandning av förtjusning och förvåning, kommer framrusande, petar på den och börjar skratta.
Jag tänker att det är bra timing. För när magen värker, fogarna skaver, sömnen är förstörd, ryggen kaputt, huvudet sprängs, bråcket ilar och rädslan för vad som komma skall blir för stor så behövs det här. Att veta att det blir bättre, roligare och mysigare med tiden. Även fast det tar lång tid. Även fast det inte blir lättare.
Det blir bättre, mycket bättre.
Kommentarer