Vännerna ger sig ut på äventyr. De åker på långa resor till Thailand, korta resor till Köpenhamn och övernattningar på Spa. De gör personliga resor med att byta jobb, gifta sig, rycka in för G.M.U., få första barnet, bryta upp med partners och flytta.
Jag blir lite avundsjuk.
Jag vill också ge mig ut på äventyr och göra personliga resor.
Så är det ju så att jag är på äventyr, jag gör en helt enorm personlig resa här där jag ser mitt första barn växa upp och väntar på att träffa mitt nästa. Men det känns kanske inte så när jag sitter på köksgolvet för att trösta en ledsen tjej, som jag inte vet varför hon är ledsen, med påbörjad middag väntande på diskbänken och stirrar på en intorkad tomatfläck framför mig.
Eller när jag sätter mig ner för att äta något när blodsockret drar i botten och det gör chefen rosenrasande för att hon A; inte får smaka och B; inte får sällskap dit hon vill gå.
Eller när jag ska gå på toaletten och mini-me måste följa med och klappa mig på benet.
Eller när jag på morgonen lyckats med konststycket att få pyret att somna om i min famn och katten hoppar upp och väcker henne.
Eller när jag vaknar mitt i natten av att polarn har zumba-träning.
Eller när jag tar den dagliga promenaden och det straffar sig med aouch över hela mitten-regionen.
Då känns weekendresor, semestrar, utbildningar, giftermål och att vänta första barnet roligare (Jo, att vänta första barnet är annorlunda).
Det är dags att måla gräset på min egen sida av häcken tror jag, jag vet bara inte hur.
Jag blir lite avundsjuk.
Jag vill också ge mig ut på äventyr och göra personliga resor.
Så är det ju så att jag är på äventyr, jag gör en helt enorm personlig resa här där jag ser mitt första barn växa upp och väntar på att träffa mitt nästa. Men det känns kanske inte så när jag sitter på köksgolvet för att trösta en ledsen tjej, som jag inte vet varför hon är ledsen, med påbörjad middag väntande på diskbänken och stirrar på en intorkad tomatfläck framför mig.
Eller när jag sätter mig ner för att äta något när blodsockret drar i botten och det gör chefen rosenrasande för att hon A; inte får smaka och B; inte får sällskap dit hon vill gå.
Eller när jag ska gå på toaletten och mini-me måste följa med och klappa mig på benet.
Eller när jag på morgonen lyckats med konststycket att få pyret att somna om i min famn och katten hoppar upp och väcker henne.
Eller när jag vaknar mitt i natten av att polarn har zumba-träning.
Eller när jag tar den dagliga promenaden och det straffar sig med aouch över hela mitten-regionen.
Då känns weekendresor, semestrar, utbildningar, giftermål och att vänta första barnet roligare (Jo, att vänta första barnet är annorlunda).
Det är dags att måla gräset på min egen sida av häcken tror jag, jag vet bara inte hur.
Kommentarer