För att jag "biter ihop" så har pyret spenderat dagen med sin farmor. Herr B.o.B. tog med sig den pratglada lilla damen tidigt på morgonen och återbördar henne när han kommer hem från jobbet.
Så idag har jag bara bråkat med henne en gång, när jag skulle sätta på henne vantar. Inget bråk när hon vill spotta ut vatten över hela sig istället för att dricka det, inget bråk när hon borde äta, inget bråk vid alla blöjbten, inget bråk vid påklädningar, inget bråk vid promenaden, inget bråk om att äta grus, inget bråk om att sno saker, inget bråk om att peta på eluttag.
Om jag saknade henne när hon var borta precis heeeeela dagen? You bet.
Så stört.
Själv har jag ägnat dagen åt att "bita ihop". Jag dammsög, diskade, lagade en kalops, bakade en kladdkaka, shoppade (en overall till damen för 100 pix!!), fikade hos mina päron när de fick besök av min moster och morbror (helt sjukt att vara där utan pyret), tog en promenad ("bit ihop") och läst om tiden före och efter pyret.
På tal om stört.
Medan det är disco/rave/yoga/karate i magen försöker jag komma ihåg den där tiden, så här dags fast med pyret i magen och sen med en färsk bebis i famnen. Det går inte.
Att jag inte riktigt kommer ihåg graviditeten kan jag förstå, jag hade en problemfri preggo-tid som är omöjlig att relatera till just nu. Dessutom hade jag nog bättre förmåga att förtränga hela processen tack vare alla barnlösa år och den lyckliga känslan av att inte veta vad som väntade.
Den första tiden med pyret kommer jag inte heller ihåg riktigt, märker jag när jag läser, det finns mer inristat som en panikartad känsla där inne. Jag kommer inte ihåg hur det var, jag kommer inte ihåg det bra som hände, jag kommer inte ihåg allt det dåliga, jag upplever bara en känsla av skräck när jag försöker minnas. Den var tuff, jobbig, krävande, sorgsen, kämpig, frustrerande och förvirrande.
Nu ska man på något vis förbereda sig på "tvåbarns-chocken". Vi pratade om det, vännen som också väntar sitt andra barn och jag. Om skräcken, nervositeten, ångesten och den ständiga tanken "Vad i helskotta har vi gett oss in på!?"
Hur ska man orka, hur ska förhållandet orka, hur ska man hinna, hur ska man tillgodose allas behov?
Den andra vännen, som har hunnit vänja sig vid två barn, berättade att hon hade tänkt samma sak den där tiden före ankomsten, så kanske är det liksom obligatoriskt att känna så, som en slags förberedelse. Men det gnager. Rädslan. Nu när jag vet vad som väntar. Speciellt om det blir en repris från förra gången.
Men så måste jag "bita ihop" lite till, då blir jag distraherad tillräckligt länge för att slippa den tankegången en stund. Dessutom hänger jag fast vid det som vännen sa, hon som har vant sig, "Man klarar så mycket som man måste." Jag vet ju det, jag har ju facit i hand.
Så idag har jag bara bråkat med henne en gång, när jag skulle sätta på henne vantar. Inget bråk när hon vill spotta ut vatten över hela sig istället för att dricka det, inget bråk när hon borde äta, inget bråk vid alla blöjbten, inget bråk vid påklädningar, inget bråk vid promenaden, inget bråk om att äta grus, inget bråk om att sno saker, inget bråk om att peta på eluttag.
Om jag saknade henne när hon var borta precis heeeeela dagen? You bet.
Så stört.
Själv har jag ägnat dagen åt att "bita ihop". Jag dammsög, diskade, lagade en kalops, bakade en kladdkaka, shoppade (en overall till damen för 100 pix!!), fikade hos mina päron när de fick besök av min moster och morbror (helt sjukt att vara där utan pyret), tog en promenad ("bit ihop") och läst om tiden före och efter pyret.
På tal om stört.
Medan det är disco/rave/yoga/karate i magen försöker jag komma ihåg den där tiden, så här dags fast med pyret i magen och sen med en färsk bebis i famnen. Det går inte.
Att jag inte riktigt kommer ihåg graviditeten kan jag förstå, jag hade en problemfri preggo-tid som är omöjlig att relatera till just nu. Dessutom hade jag nog bättre förmåga att förtränga hela processen tack vare alla barnlösa år och den lyckliga känslan av att inte veta vad som väntade.
Den första tiden med pyret kommer jag inte heller ihåg riktigt, märker jag när jag läser, det finns mer inristat som en panikartad känsla där inne. Jag kommer inte ihåg hur det var, jag kommer inte ihåg det bra som hände, jag kommer inte ihåg allt det dåliga, jag upplever bara en känsla av skräck när jag försöker minnas. Den var tuff, jobbig, krävande, sorgsen, kämpig, frustrerande och förvirrande.
Nu ska man på något vis förbereda sig på "tvåbarns-chocken". Vi pratade om det, vännen som också väntar sitt andra barn och jag. Om skräcken, nervositeten, ångesten och den ständiga tanken "Vad i helskotta har vi gett oss in på!?"
Hur ska man orka, hur ska förhållandet orka, hur ska man hinna, hur ska man tillgodose allas behov?
Den andra vännen, som har hunnit vänja sig vid två barn, berättade att hon hade tänkt samma sak den där tiden före ankomsten, så kanske är det liksom obligatoriskt att känna så, som en slags förberedelse. Men det gnager. Rädslan. Nu när jag vet vad som väntar. Speciellt om det blir en repris från förra gången.
Men så måste jag "bita ihop" lite till, då blir jag distraherad tillräckligt länge för att slippa den tankegången en stund. Dessutom hänger jag fast vid det som vännen sa, hon som har vant sig, "Man klarar så mycket som man måste." Jag vet ju det, jag har ju facit i hand.
Kommentarer