Fortsätt till huvudinnehåll

Tidsbrist.

Man kan väl lugnt säga att Polarn håller sig skeptisk till personalen på förskolan. Hon har i och för sig vandrat iväg på egen hand några gånger under dagen och vågade sig på att titta på en av fröknarna för att senare gå till henne när hon förberedde lunchen (surprise, hon går att muta med mat). I övrigt har väl dagen inte levererat några större framsteg. 

Personalen närmar sig henne som om hon vore ett vilt djur de gärna vill klappa och hon reagerar ungefär som ett buttert vilt djur som inte vill att någon ska komma här och försöka vara social. 

Så det blir heldag för mig även imorgon och sen ska vi prova om det skulle fungera med en lämning på måndag eller tisdag. Det nämndes även att det för en del barn är så att det inte går att börja med heltid utan man får öka på tiden successivt.
.....
Ja min skola drar ju defenitivt igång på heltid den 31:a så vi är väl rökta allihop då. Jo, Polarns trygghet kommer först, men verkligheten tar ju inte alltid hänsyn till sånt.

Pyret kom dock snabbt tillbaka in i rutinerna, även om hon tycker att det är roligast på dagen att jag följer med in i hennes skola. Så roligt att jag fick en present som hon knåpade ihop idag:

Min första mittbarnhargjorttillmig konstverk. Finaste smycket jag har.

Imorgon rullar vi vidare med komplimangerna: 
- Är du en mamma? Jag trodde du var en ny fröken!
och
- Om du ångrar ditt val av utbildning skulle du nog passa riktigt bra som förskollärare.
i bagaget.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...