Den lilla avstickaren i skogen igår för att plocka blåbär hade sitt pris.
Jag har aldrig haft några större bekymmer med myggor tidigare men de var uppenbarligen i någon slags "Blåbärens väktare" sinnesstämning igår. Två bett i ansiktet. Fyra på höger arm. Fem på vänster. Ett av dem kliar så jag är fullständigt på det klara med att jag kommer avlida snart, eller så kändes det när jag vaknade av lidandet vid 3 rycket.
Fast å andra sidan har barnen ätit tungorna blå och jag gjorde en gudomlig smulpaj idag. Det kan möjligtvis göra det värt besväret men jag har inte bestämt mig än.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer