Polarn är väldigt förtjust i sina nappar. Jag är dock lite fundersam över om hon faktiskt gillar dem eller om hon mest gillar att hon kan säga Bappen och därmed få mig att leta rätt på det där hon kan benämna.
Egentligen är det struntsumma, för problemet ligger i att hitta de där napparna. Polarn gillar nämligen att slänga dem omkring sig, eller kasta dem med full kraft, lika mycket som hon gillar att efterfråga dem.
Bappen? Bappen? Bappen? låter det, eftersom hon inte kan nöja sig med att fråga en gång, hon måste ju härma en trasig skiva. Så klart.
Pyret gillar allt som är smått.
Ett pyttelitet Bamse-klistermärke, en liten häst, två små katter, pyttesmå pärlor och kulor, eller vad som helst annat som är mindre än fem centimeter stort.
Hon gillar också att efterfråga sina pyttesmå saker, inte för att hon kastar dem omkring sig utan för att hon lite disträ lägger dem var som helst.
Med det emellanåt tveksamt ärofyllda uppdraget att vara mor till dessa ligister blir det så klart mitt jobb att hitta de efterfrågade föremålen. Så jag spenderar väldigt, väldigt, väldigt många minuter varje dag åt:
- Mamma! Bappen? Bappen? Bappen?
- Ja var har du lagt den nu då?
- Bappen? Bappen? Bappen?
- Mamma? Var är lilla tottohästen?
- Jag vet inte, var hade du den senast?
- Vet inte.
- Då får du leta efter den.
- Tooottooohääässten? Mamma, jag kan inte, du får hitta den.
I en evighetsloop, medan jag ska plocka disk, laga mat, tvätta, hänga tvätt, servera mellis, fixa välling, byta till pyjamas, byta blöja, plocka undan middagen, godnatt säkra barnens rum...
Om det är irriterande att leta rätt på dessa värdefulla föremål så är det nervsammanbrotts gagnande att inte hitta dem. Vem. Fasiken. Bryter. Sig. In. Hos. Oss. Och. Snor. Dem.
Jag vill ha mina minuter tillbaka. Och ett sätt att hålla småprylar/napp tjuven borta. Och barn som gillar saker som är skitstora.
Kommentarer