Vi pratade om känslor på jobbet, vilket kanske är ofrånkomligt på ett jobb där man pratar känslor mest hela tiden. Främst pratades det om de känslor man får för sina barn. När jag fick frågan om hur jag skulle beskriva det sa jag att det är som den där känslan när man blir förälskad i någon, fast upphöjt i hundra. Så där så att jag inte kan låta bli att pilla, peta, klappa, krama, pussa, röra och hålla i dem. Från den där första euforiska stunden de lades i min famn till idag har ett beroende funnits där. Jag måste röra vid dem.
Precis som en förälskelse så kan jag bli arg, irriterad, sur och less på det de gör, eller det de får mig att göra, jag kan känna att jag inte orkar med, och jag kan undra över hur vi ska få våra liv att gå ihop. Men sekunden senare så vill jag krama, hålla och pussa, för den där enorma kärleken ligger ju kvar.
För mig har det kanske vuxit i takt med dem, för den där första tiden kanske inte var präglad av kärleken så mycket, den gömdes bakom allt som var tufft och jobbigt även om jag kan se hur den alltid fanns där. Det är ju omöjligt att orka med en sådan tid om det inte finns en enorm kärlek att luta sig mot. Men nu är den som vilken vanlig förälskelse som helst, även när jag är arg på dem, frustrerad och ledsen så kommer jag inte från begäret. Jag måste få höra dem skratta, få hålla deras händer, bära dem i min famn, trösta dem när de gråter, stryka handen över deras kinder, titta på dem när de gör vad de gör, dra fingrarna genom deras hår och höra deras andetag när de sover. Jag måste det så mycket att Pyret sa till mig häromdagen när vi satt och tittade på Dora tillsammans: "Sluta klappa på mig mamma, mitt hår behöver vara ifred."
.....
Fast en stund senare var hon en katt som jag måste klia på ryggen så jag överlevde dissen. Och Polarn är vansinnigt generös med såväl pussar som kramar när hon väl är stilla tillräckligt länge för att jag ska hinna få en. Mest klättrar hon nämligen på en annars, så där så att man mer får blåmärken än kroppskontakt.
Så din djupaste förälskelse gånger hundra alltså, så är det att ha barn. De stunder när de inte driver en till vansinne.
Kommentarer