Jag vill inte skryta eller så, men när maken såg att det satt en liten fästing i knävecket på Pyret så höll jag mig kolugn. Ingen panik, inget skrik, inget springa snabbt åt andra hållet.
Jag tog en skrikande Pyret i famnen och sa resolut att till skillnad från stickor så hade hon här inte möjligheten att välja att låta den sitta kvar. Den skulle bort. Jag höll henne och maken tog bort den på första försöket och spolade ner den. Sen tröstade jag Pyret som erkände att det gjorde inte ont det var mest läskigt.
Hon var under omständigheterna duktig. Fast då vill jag påminna om att till skillnad från mig så vet hon inte vad en fästing är, hon trodde att det var typ en sticka. Alltså kan vi konstatera att under omständigheterna var jag superduktig.
Jag har aldrig, vad jag vet, peppar peppar, tvi tvi, haft en fästing utan bara kommit i kontakt med de jäklarna när vi hade vår hund. Och nu när vi har barn. Jag säger inte att det är samma sak, jag kanske än en gång bara påpekar att det finns vissa likheter.
Nu när allt är över ska jag däremot spendera natten med att känna hur det kryper på hela mig, nervöst känna efter små djur och spendera närmaste dagarna åt att inspektera Pyrets sår med ytterst skeptisk blick.
Kommentarer