Fortsätt till huvudinnehåll

Sköna söndag.

Små stampande fötter kom springande in i sovrummet och väckte oss och jag kände mig söndags pigg. Lite mys med två glada tjejer och jag bestämde mig för att vi skulle ha pannkaks frukost. Sagt och gjort, ny blöja, ett toalettbesök och sen vispade jag ihop en smet och började steka. Tjejerna väntade tålmodigt tills det var dags att sätta sig och avnjuta lyxfrukosten med lite sylt och grädde.

Själv hann jag precis sätta mig till bords när jag kände hur det högg till i magen. Värken tilltog snabbt, en inte så mysig kallsvett bröt ut och jag hann inte ens sippa på kaffet innan jag fick ge upp och gå och lägga mig.
Det gjorde ont, där i den delen av magen som alla tjej-delar sitter, riktigt jäkla ont. Nu säger jag det ur perspektivet av någon som haft regelbunden mens i 29 år, besvär med cystor i 20 år, haft ett utomkvedshavandeskap och fött barn. Det gjorde så ont att jag gick med på att åka in på akuten. J.A.G. Jag som kör på "om det är något allvarligt så märks det väl" för det kändes som en "det märks". Jag brukar annars känna att akuten mest går ut på att vänta i evighet för att få veta att det inte är något allvarligt och bli hemskickad med Alvedon. Säger jag som opererats två gånger.

Jag skrevs in 9.30.
Doktorn kom till avdelningen kl 13.
En patient klarades av till kl 14, då tog doktorn lunch.
Jag fick komma in kl 15. Då fick jag veta i korthet att smärtan verkade sitta i äggstocks regionen men det gick inte att se på gynekologisk väg vad det rörde sig om, så jag skulle ta Alvedon och Ipren med 4 timmars mellanrum och avvakta om smärtan avtog till morgondagen. Om inte skulle jag återkomma men då fick det utredas kirurgiskt.
15.30 lämnade vi sjukhuset efter att ha köpt Alvedon (och Ipren).

Den värsta smärtan har hållit sig borta, istället har en dov värk huserat, som om någon ilsken bock skulle ha stångat mig i magen och sen vänt sig om och sparkat mig innan den spatserade iväg.
Och fast jag har legat på en brits mest hela dagen så är jag trött ända in i märgen.

Vi kanske får göra ett nytt försök med mys frukost nästa helg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...