Det är svårt det där med gränser. När blir mycket till för mycket egentligen?
En endaste liten droppe kan få bägaren att rinna över.
En tugga till kan få magen att vända sig.
En öl till kan bli en öl för mycket.
Och det behöver ju inte alls vara så att den senaste droppen, tuggan eller ölen är så särskilt stora, de kan vara ack så obetydliga, men sammantaget är mängden inte längre varken behaglig eller hanterbar.
Så när bägaren väl rinner över är det värt att komma ihåg att det inte är den sista droppen som egentligen orsakade översvämningen, utan det faktum att det fortsatte att fyllas på med små droppar innan de tidigare hade hunnit dunsta. Därför är det också svårt att klargöra vilken droppe som är ansvarig, man kan bara konstatera att gränsen är överskriden.
Så det kanske är så det är med gränser, de går ofta inte att se förrän de har passerats.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer