attvarabob

Barn som somnat av utmattning efter vilt lekande med kompis. Goda, pastöriserade, ostar. Snacks. Alkoholfritt bubbel. En bra nyårsafton alltså.

Några sekunder oövervakad och hey presto!

Idag hände det. För första gången. Jag blev erbjuden en sittplats på ett ganska fullt tåg. Trots vad alla " äldre " brukar vara pigga på att gnälla över så var det en ung tjej som knackade mig försiktigt på axeln och frågade om jag ville sitta ner. Jag intalar mig själv att det var den uppenbara graviditeten som var anledningen till denna artiga fråga, så att jag inte såg så trött, sliten och äldre ut. Jag tackade dock nej. Stupido. Efter en promenad till och från Hagaparken kom jag på att jag skulle ha passat på att sitta när jag kunde. Eller jag , hela mitten av min kropp kom på att jag skulle ha suttit ner. Men vad rart att någon frågade. För första och säkert enda gången.

Preggo-stadiet jag aldrig hamnade i förra gången. Stödstrumpor. Det är ju riktigt skönt.

Det är ju bara jul en gång om året. Tack och lov. Då har man ju i alla fall något att skylla på.

I somras hade jag och miss Luleå piskan framme, flera gånger om dagen (som bäst) hojtade vi Sträck på dig till varandra. Jag har verkligen problem med det där. Hundra gånger om känner jag hur jag sitter ihopsjunken med axlarna någonstans nere vid brösten. Snyggt. Med preggo-mage får jag lite hjälp på traven när jag står och går, av naturliga skäl så måste jag sträcka på ryggen för att kompensera för kanonkula där fram. Men när jag sitter. Jisses. En hösäck har säkert bättre hållning. Jag skulle behöva jobba med miss Luleå igen, av fler anledningar, men kanske mest för att få den där påminnelsen några gånger om dagen.

Årets julklapp blev en ny mobil. En Samsung galaxy note 3. Det tog flera dagar att hitta tid till att byta från den gamla för att nu har jag levt med pyret ett helt år och vet därför att allt man ska göra tar dubbelt så lång tid. Jag har dessutom levt med mig själv i trettioåtta år och vet därför att allt jag ska göra tar längre tid för varje år. Alltså tar allt trettioåtta gånger längre dubbel-tid..? Oh well, en hel eftermiddag och kväll senare är den igång, wohoo. Om några veckor eller så kommer jag behärska den hyfsat. Om några månader har jag möjligtvis upptäckt de flesta funktionerna. Lagom tills den börjar strula och gå sönder och därför är redo att bytas ut mot en ny modell med massa nya funktioner, så kommer jag vara bekväm med den. Men för tillfället leker jag pensionär och känner mig helt slut efter allt installerande. Nästa vecka kommer klockan, Gear, då ska jag ge mig på nästa träningspass och lista ut alla funktioner på den också. Det var så himla mycket lättar...

Precis som förra gången så verkar graviditeten utvecklas i spurter. Ingenting, ingen förändring, så plötsligt poof! Som en uppblåst ballong. Över natten har man blivit märkbart större och man går omkring och känner som att magen ska explodera när som helst. En väldigt märklig känsla. En ganska läskig känsla om jag ska vara ärlig. Och obekväm. För att känna mig mindre som en spärrballong och mer som en normal och hyfsat fräsch människa inhandlades lite preggo-kläder idag. Trots att jag lovat mig själv att inte köpa nya utan klara mig på de gamla, eftersom jag är så vansinnigt medveten om hur snabbt de där långsamma månaderna går. Men jag står liksom inte ut. De gamla är uttänjda och sitter därför så illa, eller så är jag kräkfärdig på dom. Det är tre hela månader kvar. Jag gör vad jag kan för att behålla förståndet.

Julmat. Det är en sån dålig idé. Vi firar julen hos oss, vilket betyder att vi får alla rester, vilket betyder massor med julmat jättelänge, vilket betyder flera dagar i matkoma. Jag har ju för övrigt ingen plats för julmat, jag har ju inte ens plats för en vanlig måltid, polarn är i vägen. Jag är inte en av de preggon som inte kan sluta äta, jag är en av dom som blir mätt på en halv portion för att bebis trycker ihop allt där inne. Så. Efter en julmiddag som icke preggo blir magen så där spänd, tung och gör nästan lite ont. Som magen känns när man är preggo innan man har ätit. Efter att ha dykt in i överflödet som preggo blir man alltså inte bara mätt, man blir mätt-mätt. Idag var tredje dagen med julmat. Nu är jag mätt-mätt-mätt-mätt. Mätt i fyrkant. En sån dålig idé.

Det är väldigt svårt att komma över hur mycket vilja som kan rymmas i en sån liten varelse. Det är minst lika svårt att vänja sig vid hur mycket vilja man själv måste uppbringa för att orka stå emot alla känsloyttringar från den lilla marodören. För oj vad hon vill hela tiden. Hon vill så mycket att hon dessutom måste ändra sig i parti och minut. Vid måltiderna märks viljan extra väl. Hon vill absolut inte äta ärtor. Hon vill bara äta ärtor. Hon vill bara äta korv, inte makaroner. Hon vill inte äta korv, bara makaroner. Janssons frestelse är världsgott. Jansson är jätteäckligt. Köttbullar är smaskens. Herrejisses vad köttbullar är farligt. Fix idéer har hon också gott om. Om hon vaknar otröstlig på natten och absolut inte vill somna om i sin egen säng så är det klockslaget som avgör var i vår säng hon sover. Fram till klockan fem sover hon gärna hos herr B.o.B. Efter klockan fem kravlar hon som en liten kålmask för att sova hos mig. Att få henne att somna följer också en drö...

Sen fina lilla mormor gick bort fick jag ansvaret för hennes heliga graal; receptsamlingen. Till jul fanns det några obligatoriska godsaker framdukade efter att julmaten var uppäten. Eller, "några", väldigt många är väl närmast sanningen. Så många att jag inte orkar baka dem alla. Så många att ingen ändå orkar äta dem alla. Istället har vi valt det viktigaste, saffransbullar, radiokaka och drömmar. I år är jag extra nöjd, för även om jag aldrig kommer baka lika gott som mormor så smakade slutresultatet så väldigt likt hennes att det kändes som att hon var här. Så är du fikasugen? Kom förbi och hjälp oss äta upp mormors godsaker som ingen kommer orka med efter all mat.

Jag besökte en av de få preggo-kläder-avdelningar som finns och hittade det ultimata preggo-plagget. Skämtsamt sa jag till maken att jag kanske borde passa på att inhandla ett exemplar när det nu var på rea. Han tog det inte som ett skämt. Han lyckades till och med övertala mig att köpa dom. Min tanke blev plötsligt den ultimata preggo-tanken: Det kan ju vara bekvämt . Jag börjar tydligen ge upp.

Vår unge är en mini-Miley Cyrus. Hon gillar att springa näck. Hon grenslar allt. Och hon sträcker ut tungan hela tiden. Jag blir rädd för framtiden.

Jag bestämde mig igår, när pyret satte ner den lilla foten för femtioelfte gången, nu var det min tur att vinna. Hon är ju ganska... ...bestämd, kan man säga. Nu när hon gärna går så vill hon kombinera det där och bestämma var alla ska gå. Hon greppar bestämt ett finger och drar iväg en tills hon drar i fingret igen vilket betyder att man ska lyfta upp henne. Det är inte alltid vi är överens där. Ibland vill jag inte gå dit hon vill och ibland orkar jag inte lyfta upp henne. Framåt våren ska hon ju också dela sin tid med en annan knodd, så hon kommer få använda sina egna ben lite mer och göra sina spännande utflykter i hemmet på egen hand. Så igår tog jag ett djupt andetag och gav mig in i slaget. Hon ville bli upplyft, jag vägrade, hon la sig ner på golvet och skrek, så totalt kränkt. Jag tog hennes hand och forsatte gå, hon bytte taktik, sprang förbi mig och kastade sig runt mina ben, fortfarande skrikandes. Jag tog hennes hand och fortsatte gå, hon kastade sig på golvet igen...

Favvoleken just nu är tittut, överallt och med alla, till och med katten. Hon gömmer sig bakom handdukar, stolar, mjukdjur, gardiner och bord. Eller gömmer sig är väl att ta i. Hon duckar, ibland nöjer hon sig ned att titta ner. Principen är tydligen att om hon inte ser föremålet för leken så ser den inte henne. Det gör leken väldigt enkel men också rätt svår att engagera sig i. Jag ser dig exakt lika mycket som när du tittade på mig men visst, du är inte här. Nu däremot, när du lyfter på huvudet så wow! Tittut! Dessutom följer hon barnens obligatoriska regel om upprepning, vi ska göra tittut hundra gånger i rad, med samma engagemang och entusiasm varje gång. Det är tur att det har sin charm att se henne bli så glad varje gång och det är så lätt att lura henne när hon inte tittar och därmed få henne att kikna av skratt genom att skrämmas lite när hon tittar upp. Ungen bara älskar att bli skrämd, det måste vara alla Stephen King böcker och skräckfilmer jag har plöjt genom åren s...

Ja, det var väl sammantaget vad doktorn sa vid ultraljudet idag. Eller, ordagrant sa han " Du får bita ihop ", efter att han inte hittat någon orsak till smärtan. Det är ju skönt att veta att det inte är något allvarligt fel, hur mycket man nu kan lita på en undersökning som genomförs efter att doktorn redan innan den har bestämt sig för att det är mina ligament som gör ont. Kanske. Eller tarmar. Kanske. Eller svag rygg. Kanske. Men istället för att känna mig lättad över att det inte var något knas så gick jag därifrån och kände mig kränkt. Du får bita ihop. Jag har hört den kommentaren i huvudet hela dagen, med det tonfallet. Min barnmorska säger att jag inte ska behöva gå runt och ha ont. En annan barnmorska på samma mottagning meddelande att det gör mer ont för varje barn, det fick jag typ leva med. Nu säger doktorn bit ihop . För länge sedan sa en gynekolog till mig, angående mina cystor på äggstockarna, att det gör ont att vara kvinna, det får man lära sig att l...

Herr B.o.B. har varit väldigt duktig idag och gjort mig stolt som en... ...höna. Han graderade sig i klubben och klarade svart bälte av tredje Dan (graden). Inte illa för en gammal sliten småbarnspappa.

Jag kände att jag hittade godiset som var gjort för mig.

Mellan gråtattacker och preggognäll så väntar jag på julen. Japp, jag vill ha mer jul. Jag. Jag vill göra knäck, ischoklad, baka lussekatter och bygga pepparkakshus. Var kommer det ifrån? Jag har inte gjort knäck sen jag var liten, ischoklad och lussekatter är enklare att köpa och pepparkakshus blir ju aldrig uppätet för att det är jätteäckligt efter nyår. Om man inte skulle sno vännernas tradition och spränga pepparkakshuset efter helgerna. Det låter så vansinnigt roligt. Och väldigt B.o.B.:igt. Varje dag kliar det i fingrarna för att få upp granen, men jag håller mig för att jag misstänker att pyret också kommer gilla granen. Fast inte på ett sätt som inger frid och glittrande ögon. Eller jo, ögonen lär glittra, av rackartyg. Jag vill ha snö så att vi får en vit jul, så att pyret kan åka sin pulka på juldagen. Vit jul som knappt existerar i vår del av landet, men varje år, nästan, blir man besviken i alla fall och i år ännu mer. När jag hämtade adventsdekorationerna ville jag ...

Just för tillfället kan jag inte tänka mig ett bättre namn på den här bloggen än Bitter och Besviken, jisses vad gnällig jag känner mig, ingenting är bra. Jag blir irriterad på alla byxor och trosor som hasar ner hela dagarna, om jag inte använder hängslen, som ger mig huvudvärk, och alla toppar som åker upp över magen hela tiden. Jag blir trött på all värk och att de olika besvären motverkar varandra. Foglossning blir bättre om man inte sitter så mycket utan står upp, men om jag står upp får jag ont av bråcken och om jag ligger får jag ont i fogar och rygg. Knät som har pajjat gör att jag säkert felbelastar vilket säkert ökar på värken i såväl fogar som rygg. Jag blir orolig för värken i magen, som ska kollas på fredag. Pyret är i någon bestämma-över-allt-som-har-med-mat-att-göra fas, så varje måltid är ett slagfält. Ett säkert kort för att få ett av hennes berömda utbrott är att försöka äta något själv medan hon ska " äta", så jag försöker äta senare, men då tigger ...

Pyret " äter " ju " själv " nu för tiden. Vi städar ofta nu för tiden. Förra veckan var allt med potatis och köttfärs toppen och ärtor ratades med precision. Idag ratades potatis och köttfärs medan ärtor favoriserades. Jag förstår inte.

Det här med att pyret övar på att kasta sig ner på golvet och veva med de små armarna och benen. Kan det vara så att hon övar inför framtiden när hon ska följa i sin fars barfota-spår och hoppa, sparka och ramla i pyjamas? I så fall kommer hon vara mer än redo för att bli Taekwondo mästare, för hon övar jättemycket. Och jätteofta. Typ massor med gånger varje dag. Fast hon kanske får skippa krokodiltårarna och buhuhu:andet för det ser nog lite konstigt ut när det är dags för OS-final.

Pyret och jag har roat oss med några av hennes födelsedagspresenter. Det blir allt mer tydligt vilken... hrm... bestämd liten varelse vi har fått. Köket från IKEA fick hon av oss efter att ha roat sig med vännernas dotters leksaksspis.  Hon är en Gordon Ramsey i Hell´s kitchen. Hon plockar i och ur kastruller, glas och redskap med en skrämmande bestämdhet, blir skitförbannad när jag, i smyg, stänger av plattan som hon bara måste ha på och tillåter inte att man flyttar på saker, vilket jag bara därför måste göra  givetvis respekterar.  Att bygga Duplo med pyret är inte heller helt riskfritt, man blir vansinnigt utskälld med jämna mellanrum. Tydligen får man inte sätta klossar hur som helst, för även om den första går bra, den andra går bra, den tredje går bra så blir hon helt utan förvarning arg som ett bi när man sätter dit nästa och ger sig inte förrän man har tagit bort den igen. Jag tycker det är lite orättvist. Dels för att hon inte kan f...

Vi skulle ha gått till BVC idag, pyret och jag, för ett-års kontroll och vaccinering. Tidigt på morgonen ringer telefonen och någon ber om ursäkt, men den vi skulle ha träffat, vem det är vet jag fortfarande inte, är sjuk och ingen annan har möjlighet att ta emot oss. Istället får vi gå på den öppna mottagningen på onsdag och träffa någon, som vanligt vet vi inte vem, men det blir den 6:e BVC-sköterskan under pyrets första år. Jag har full förståelse för att folk kan bli sjuka och att det kan innebära att tider bokas om, man får träffa någon annan, nödlösningar måste tas till. Men. I ljuset av hur vi har skyfflats runt på den där mottagningen under det här året. Med tanke på att de flesta av våra besök har bestått av möten med okända människor på grund av händelser som var för sig kan ses som otur. Då klarnar bilden av en mottagning som misslyckas med sitt uppdrag. Det är tragiskt att en instans som ska skydda, stötta och se efter de små och de, ibland, sköra och osäkra föräldrar...

Igår firade vi att pyret blivit ett helt år. Bland mycket annat så fick hon en fin pulka av sin morbror. Nu ser jag fram emot snön.

Jag gillar att sova. Att krypa till kojs på kvällen, läsa en stund, somna gott, för att vakna på morgonen och äta en god frukost. Underbart. Men inte nu. Polarn har snott min hobby. Jag vaknar under natten av trilskande fogar, dålig rygg, värk i magen och kickboxaren därinne. Jag försöker vända mig så gott det går och så ofta jag kan men det räcker inte hela vägen. Så där vid fyra, fem på morgonen är det tungt, då vill jag egentligen gå upp, för då gör alla sovställningar ont. Så var det med pyret också, fast mycket senare, nu är det ju så många veckor kvar. Jag försöker skaffa mig en ny hobby; att tänka positivt. Det går ungefär lika bra med det som med den gamla hobbyn. B.o.B. är lite B.o.B. just nu.

Ni har väl sett på tv, eller hört på radio, den helt genialt charmiga reklamen från IQ? " Tänk om vi tjatade lika mycket om annat som vi tjatar om alkohol. " I love it. Det sätter frågan i ett roligt perspektiv. Jag tror inte att det bara är för att jag är preggo, och har varit det väldigt länge nu, men jag är så fasligt ointresserad av alkohol. Det var väl flera år innan den eviga graviditeten som jag drack mer än något enstaka glas till en middag. Som med så mycket annat så är det lätt att märka hur onödigt något är när man själv inte använder det på fasligt länge. Eller så kan man tycka att jag har gått och  blivit gammal och tråkig. Det passar ju i och för sig den tantfrisyr jag ofrivilligt kom hem med från frisören igår.

Doktorn på mödravården kunde inte räta ut de frågetecknen som fanns. Nu väntar tid för ultraljud. Om inte värken blir för jobbig eller tilltagande för då ska jag åka till akuten. Men jag fick träffa henne för att värken börjar bli jobbig och har tilltagit, så hur drar jag den gränsen? Jag tycker alltid det är så svårt att avgöra; när gör det för ont? När blir det för jobbigt? När orkar man inte lite till? Kanske vet man bara när man är där? Fast å andra sidan, det finns ju dom som väntar för länge, som biter ihop för mycket. Äh, det löser sig säkert.

Men hur ser själva varan ut då? Jag trodde det var halsbandet de försökte kränga.

Ett år, ett ljus. Pyret firades imorse med falsksång och en liten sockerkaka med ett endaste litet ljus. Det är ju helt galet, vi har överlevt ett helt år, 365 dagar, båda två. Det trodde jag inte alltid. Mörka-ringar-under-ögonen-consealern har använts i massor, tinningar har huvudvärks masserats ofta, räkna-till-tio(tusen)-taktiken har utnyttjats flitigt, svordomar har haglat, tålamod har prövats och det har letats efter ångerrätt. Men det har varit glädjetårar, så-stolt-så-man-kan-spricka-känslor, gapskratt och massor med kärlek också. Om man bara hade vetat vilket helt galet år som väntade när man låg där efter förlossningen, fullpumpad med endorfiner och helt salig. Puss på födelsedagen mitt älskade monster.

För ett år sedan idag började värkarna. För att fira detta, och för att jag skulle vara barnfri över lunch, så tog jag på mig halsbandet herr B.o.B. gav mig i present efter förlossningen. För att fira samma sak slet pyret sönder halskedjan innan jag hann ta av den när vi kommit hem. Dumt av mig att tro att jag kan ha något fint och dyrt på mig. Jag har ju ändå haft ett helt år på mig att lära mig det. Så det är väl fånigt att sätta sig och gråta över en sån sak, eller känna att man ger upp en smula.

Lite pensionärs varning är det väl att finna sig framför Nobel sändningen och känna sig intresserad av pristagarna och deras upptäckter. Lite preggo-hormon varning är det väl att finna sig rörd över vinnarna som står där i (kanske) sitt livs största erkännande. Kan jag få mitt liv tillbaka nu?

Pyret har övat ett tag på att nicka, huvudet har tidvis guppat som ett Bobblehead . Det är väl charmigt. Att hon ständigt ger jakande tecken. Nu kommer skakningarna. Hon skakar på huvudet så att hon ramlar omkull. Med den här damens temperament så får jag en känsla av att vi kommer se mycket mer av de nekande rörelserna i framtiden, än de jakande.

Först lär man sig krypa, sen lär man sig gå, sen lär man sig att springa. Pyret har också tagit det i den ordningen men kanske missat att läsa mellan raderna, alltså att det är en god idé att behärska den ena konsten innan man ger sig på nästa. Hon har förvisso blivit riktigt duktig på att gå fast kanske inte så  duktig att det är dags att ge sig på springandet. Men som med alla andra uppmaningar och förmaningar struntar hon tunt i vad jag säger och tycker och rusar iväg. Med blandade resultat. Jeeeeessseeeesss vad den där ungen kommer få blåmärken och skrapsår genom livet och vad jag kommer sträcka muskler i mina försök att fånga henne. Hon är ju liksom all over the place. Hela tiden.  Jag vänder mig om i två sekunder och hon har hunnit tvärs genom lägenheten och håller som bäst på att klättra upp på vardagsrumsbordet. Jag tar ner henne på golvet och vips  så är hon i hallen och öppnar vitrinskåpet. Jag går dit och stänger dörren och simsalabim  så är ungen i ...

Kan någon förklara för mig hur det är möjligt att det ser ut, och känns, som att jag har ett myggbett på hakan. Är det drömmarna om sommarvärme som framkallat det kanske?

Vi var på kontroll idag, polarn och jag. Förutom att kontrollera de vanliga värdena och bli skrämd av att polarn gjorde en karatespark precis när hon skulle lyssna på hjärtljudet, så frågade barnmorskan hur jag mådde. Jag svarade ärligt att det vill jag helst inte svara på. För av någon anledning så skäms jag alltid över att erkänna när jag mår dåligt eller har ont. Det måste vara svenne-genen jotackdetärbarabra som gör sig påmind. Men jag sa som det var ändå, för det är bra att utsätta sig för det man tycker är obehagligt. Vi gick igenom när, var, hur och varför det gör ont. De varför som inte riktigt gick att bli klok på ska doktorn få klura över om några dagar, vi delar generöst med oss av gåtorna. Sen kom frågan: Orkar du med då ? Vad svarar man på det? Nej. Men jag är hemma med en galen ettåring så... För det finns ju inget att göra åt saken och fast man inte orkar så orkar man ju alltid lite till. Och lite till. Och lite till. Nu när det snart är nytt år så är det dags ...

Precis som alla andra så har John Blund rymt från kylan och dragit till varmare breddgrader. Uppenbarligen. För han är inte och hälsar på mig. Det där vakna-en-gång-i-timmen-för-att-försöka-att-inte-så-smidigt-vända-mig-få-kramp-i-vaderna-ett-par-gånger-och-sen-ligga-vaken-mellan-3-och-6 verkar förstöra min sömn lite grann. Att polarn aldrig någonsin verkar vila hjäper inte. Om jag är vaken så är polarn vaken och för tillfället pågår tydligen någon slags ommöblering där inne (Nej, du kan verkligen inte komma ut nu och när du ska komma ut så är det inte genom bukväggen!) Mitt vridande och vändande på nätterna har dessutom påverkat stackars katten. Hon vill inte sova bredvid mig längre utan lägger sig draperad runt mitt huvud som en liten gloria. Det hjälper inte heller sömnen. Nåja, nu är det bara några veckor... ...några månader kvar.

Alltså, jag försöker läsa med pyret men hon fattar ju inte hur man gör. Det bläddras fram och tillbaka, det öppnas och stängs, hon läser till och med upp och ner. Dessutom hinner jag nätt och jämnt tala om vad det är på bilden innan hon bläddrar vidare. Suck. Så himla irriterande.

Jag orkar inte. Så tänker jag ungefär hundrafjorton gånger om dagen.  Jag orkar inte en hel drös med saker, som att bråka med pyret om digitalboxen, vitrinskåpet, olämpliga saker att stoppa i munnen och alla andra saker vi tycker olika om.  Som att försöka få henne att somna, eftersom hon krumbuktar så himmelens mycket då, vilket leder till små armbågar och knän som landar i preggo magen.  Som att ta en promenad om dagen, eftersom det leder till aj lite varstans.  Som att städa eftersom att det är en sån sak som pyret och jag blir lite oense om.  Som att säga nej och skapa dagens trehundrade utbrott.  Som att försöka utfodra det lilla monstret när hon bara säger uuuuhhhhnnnnnnnn!!!  och kniper ihop munnen som respons.  Som att bära runt på pyret. Som att ha ont överallt. Som att inte ha någon ork. Som att vara uttråkad. Som att sova dåligt. Som att vara godissugen. Som att laga mat. Som att bli dragen i håret.  Som att kän...

Pyret sov dåligt under natten med mycket pip och gnäll. Det gjorde jag med, jag vaknade konstant med huvudvärk och pestiga fogar. Jag pep och gnällde jag med. Skillnaden var att hon var pigg och glad vid frukosten, det var inte jag. När hon strax innan tio på förmiddagen började bli trött och kinkig, men vägrade, sova så gav vi oss ut på promenad. Jodå, hon somnade, men sådär halvvägs genom promenaden gick det lätta regnet över i halv snöstorm. Pyret fortsatte sova sig genom mitt blöta pustande och frustande och vaknade lagom när vi kom hem, fortfarande tjurig, medan jag och vagn var härligt genomdränkta. Med värk i fogar, rygg, mage och underliv bar jag runt buhu-bebis på armen och hängde upp snöslask-droppande kläder. Äkta multitasking. Lilla fröken skulle sen få mat. Trodde jag. Att man aldrig lär sig. Buhut fortsatte tills jag agerade högklassig mamma och gav henne risifrutti och ostsmörgås till lunch. Hon slutade pipa och åt nöjt, vilket gav mig en chans att peta i mig...

Med glädje kan jag rapportera att det inte bara är jag som bättrar på mitt bristande tålamod. Pyret har suttit halva morgonen med en liten läskflaska och skruvat av/skruvat på korken. Ibland har hon lyckats, ibland inte men hela tiden u tan att få utbrott. Jag är stoltare än de där tupparna man brukar jämföra stolthetsfaktorn med.

Efter att ha sett alla bitmärken i pyrets böcker så förstår jag; Det är det som kallas en god bok . Höhöhö.

Precis som pyret så fick maken en present-kalender. Som han glömmer att öppna! Inte ens när han får en sån fantastisk uppfinning som en chokladkalender så kommer han ihåg att öppna en lucka varje dag. Jag förstår inte. Det är ju det första man tänker på när man vaknar. Eller så är det bara jag och min inre treåring som är funtade så.

Pyret har hittat, och förstått hur man anväder, knappen på vår golvlampa. Vilket medför att om någon kikar in i vårt vardagsrum tidiga kvällar så kan man tro att vi har knattedisco här hemma. Vilket man i och för sig har rätt i. Ett annat stort intresse är skruvkorkar, som till flaskor, burkar och barnsmoothies. Där jagar damen upp sig kopiöst i sina försök att skruva på korken på respektive behållare. Även när hon lyckas få fast den, vilket jag tycker är en otrolig bedrift, så muttrar och väser hon som en argsint Gollum för att demonstrera sitt missnöje. Tekniken i gåendet håller på att finslipas. Så hon går. Överallt. Hela tiden. Faktum är att hon försöker springa. Med de där korta, ostadiga och ovana benen. Hon ramlar också just därför. Överallt. Hela tiden. Att stänga dörrar är ju rätt kul också. Alla dörrar har dörrstoppar, som gör dom så där härligt sega att flytta på, sen kan man gömma sig bakom dörren och leka tittut med mamma, pappa eller katten. Tills man råkar dra igen d...

Vi fick en liten present från dagens fika gäster. Gotti-gott-gott. Jag som har längtat så efter hembakat.

Egentligen, innerst inne, så vill jag ha saker fixat pronto, på sekunden, och så har jag ju kunnat leva länge. Tills nu. Det är mycket som inte kan fixas med pyret hängandes i byxbenet, mycket som får vänta tills vi är två vuxna hemma. Med problemet att när vi är två vuxna lediga samtidigt så kanske man inte bara vill ägna all tid till att fixa, kanske vill man ha lite trevligt också, umgås med varandra och pyret, tillsammans, såna saker. Det medför att det blir väldigt begränsat med tid över för att fixa saker. Det mesta får skjutas på framtiden. Jag är inte gjord för det. Även om jag är stolt över att ha förbättrat mitt tålamod massor, jag kan låta saker ligga ofixade i veckor utan att säga ett pip. Men det gnager. Det gör mig lite frustrerad. Jag blir lite trött på att ständigt säga " Just det, det skulle vi ha gjort. " Fast det är väl bara att skaffa sig ännu bättre tålamod, lära sig att vänta lite till, för jag misstänker att tiden för fixande kommer bli ännu snå...

Pyrets första adventskalender. Ja, omslagspappret var roligare än presenten, som det ska vara.