Fortsätt till huvudinnehåll

Partner in crime

Polarn frågade om jag kunde ta en kort löprunda där jag sprang sakta, vilket låter som alla mina löprundor. Det hon menade var att hon ville prova att springa, för hon har bestämt sig för att hon ska bli snabb och stark, så därför behöver hon börja träna. 
Enligt hennes önskemål väckte jag henne imorse. Pyret sa att hon ville bli väckt hon med för att känna efter om hon ville följa med, det ville hon inte. Men Polarn var taggad!

Jag tog med henne på en liten runda nästan utan backar. Hon bad bara att få gå en kort stund när vi var halvvägs, och jag misstänker att det mest var för att hon ville prata lite, och vi stannade för att klappa en katt, men annars sprang vi. 
Så låt mig presentera Polarns premiär i hennes träningsprogram:
Eftersom hon genomförde rundan och bad att få springa igen i övermorgon ("Jag vill inte följa med när du springer fort och länge, mamma, men efter det!") så köpte jag ett par billiga löparskor till henne. Nu är hon ännu mer taggad.

Jag inser att om det här håller sig kommer jag få lov att springa varje dag. För jag springer varannan dag och hon vill springa varannan dag.  Nu vet jag inte längre om jag vill att hon ska hålla i den här planen eller inte. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.