Fortsätt till huvudinnehåll

Hur vilsamt är det?

Läste lite halvt oengagerad en krönika som går att sammanfatta med att det finns ett rätt sätt att vila och finna återhämtning, och därför självklart ett fel sätt. Självklart var det också relaterat till barnfamiljer, för det är ett favoritmål att rikta skam och pekpinnar mot.
Att ha en aktiv semester var självklart inte återhämtning, att sitta still och göra ingenting var vilsamt. Nu utgick krönikören från sin bekantskapskrets, där småbarn tydligen uttrycker att de känner sig stressade och de vuxna har råd med evighetslånga semestrar på 7 olika platser. Det liknar inte alls min bekantskapskrets, så det minskar igenkänningsfaktorn. 

Om jag utgår från mig själv, såsom krönikörer ibland gör så mår jag bra av aktivitet, och mina arvsmassor blir olidliga om de sitter i en solstol hela dagarna. "Det är bra att ha tråkigt ibland!", en mening som sprids som en sanning, stämmer inte på mina arvsmassor, de blir mer kreativa vid aktivitet. Så idag tog vi cyklarna till skogen.
Jo, jag vet, det räknas säkert som en bra aktivitet som ger återhämtning, för sådant bestäms ju också lite godtyckligt i ovanstående sammanhang. 
Där var det massor med intryck på en knölig skogsstig som hade lagom mycket uppför- och utförsbackar. 
Så taskigt att aktivera barnen.
Och envisas med att de ska uppleva saker.
Vad sägs om denna revolutionerande tanke; vi är olika.  
Vad sägs om att fokusera på vad som är bra för en själv istället för att analysera och kritisera andras val?
Vad sägs om att det kan vara återhämtning bara att göra något annat än det vardagliga, vare sig det är resor eller läsa en bok i en stuga på landet? 
För vem får känna hur det känns att ha en liten grodbebis i handen av att sitta still i en solstol och göra ingenting? 



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän