Fortsätt till huvudinnehåll

17500 steg

Jag är så lycklig:
Om allt jag behöver för att bli en glad människa är att välja frukost och slippa städa undan efter den, borde jag inte alltid få ha det så?

Det behövdes en rejäl frukost för att orka med den här soliga dagen. Vi spenderade förmiddagen i Folkets park där vi började med ett besök på Reptilcenter. Kanske något högt inträde, som alltid, men jag hade glömt bort hur mycket det ändå fanns att titta på. 
Polarn är fast övertygad om att skaffa en ödla nu.
Pyret gillade mer alla sköldpaddor, och jag gillade aporna och fladdermössen.
Vi pratade lite med fåglarna innan vi beslöt oss för att vi var klara med besöket, då blev arvsmassorna skrämda av den här:
En förrymd kackerlacka som låg och sprattlade på rygg. Alla giftiga ormar, spindlar och ödlor var okej, men vid montern med kackerlackor blev de rädda att någon skulle rymma, och det hade en rackare gjort.

Efter en stunds klättrande, snurrande och hoppande i lekparken de ännu inte växt ur, strosade vi tillbaka till andra sidan staden. Arvsmassorna bestämde att gårdagens mat var så god att de ville gå till samma ställe och äta, jag protesterade inte eftersom de åt upp sin mat både igår och idag. Så imponerande.

Nästa stopp var Malmöhus slott med alla museer. Vi hann med Akvariet, Naturhistoriska, slottsvåningen och en utställning.
Vi avrundade dagen med att vila fötterna i en biosalong och skratta åt Minionerna.
Vi har också ägnat dagen åt att reflektera över hur många cyklister det är i Malmö, och hur få det är som har cykelhjälm, såväl vuxna som barn. Vi har därför applåderat när vi ser någon svischa förbi med hjälm på, om någon i Malmö undrar vad vi håller på med. Vi har tyvärr applåderat väldigt lite. Märkligt hur en sådan sak kan vara så olika mellan städer, känns ändå som att det är många fler i Stockholm som har hjälm. Vi måste undersöka saken vidare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän