Fortsätt till huvudinnehåll

17500 steg

Jag är så lycklig:
Om allt jag behöver för att bli en glad människa är att välja frukost och slippa städa undan efter den, borde jag inte alltid få ha det så?

Det behövdes en rejäl frukost för att orka med den här soliga dagen. Vi spenderade förmiddagen i Folkets park där vi började med ett besök på Reptilcenter. Kanske något högt inträde, som alltid, men jag hade glömt bort hur mycket det ändå fanns att titta på. 
Polarn är fast övertygad om att skaffa en ödla nu.
Pyret gillade mer alla sköldpaddor, och jag gillade aporna och fladdermössen.
Vi pratade lite med fåglarna innan vi beslöt oss för att vi var klara med besöket, då blev arvsmassorna skrämda av den här:
En förrymd kackerlacka som låg och sprattlade på rygg. Alla giftiga ormar, spindlar och ödlor var okej, men vid montern med kackerlackor blev de rädda att någon skulle rymma, och det hade en rackare gjort.

Efter en stunds klättrande, snurrande och hoppande i lekparken de ännu inte växt ur, strosade vi tillbaka till andra sidan staden. Arvsmassorna bestämde att gårdagens mat var så god att de ville gå till samma ställe och äta, jag protesterade inte eftersom de åt upp sin mat både igår och idag. Så imponerande.

Nästa stopp var Malmöhus slott med alla museer. Vi hann med Akvariet, Naturhistoriska, slottsvåningen och en utställning.
Vi avrundade dagen med att vila fötterna i en biosalong och skratta åt Minionerna.
Vi har också ägnat dagen åt att reflektera över hur många cyklister det är i Malmö, och hur få det är som har cykelhjälm, såväl vuxna som barn. Vi har därför applåderat när vi ser någon svischa förbi med hjälm på, om någon i Malmö undrar vad vi håller på med. Vi har tyvärr applåderat väldigt lite. Märkligt hur en sådan sak kan vara så olika mellan städer, känns ändå som att det är många fler i Stockholm som har hjälm. Vi måste undersöka saken vidare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.