Fortsätt till huvudinnehåll

Hemma bäst

Äntligen snart hemma igen. 
Innan vi lämnade frukostbuffén och fjället med sina oförutsägbara trafikanter,
svängde vi förbi Njupeskärs nationalpark för att titta på ett av Sveriges högsta vattenfall. Först stannade vi till för en pratstund med en man från fjällräddningen som hade en så himla go hund vi fick klappa på, men sen gav vi oss in i den trollska skogen.
Det där skulle man kunna skriva ut som en fototapet.
Vattenfallet i sig var ju också imponerande:
Men informationen överdrev inte när de sa att det var ett populärt utflyktsmål.
Parkeringen sträckte sig i flera kilometer utmed bilvägen dit, eftersom den riktiga parkeringen var full. Och jag stannade på avstånd från vattenfallet eftersom jag hade minimala möjligheter att hålla balansen på det där underlaget. Jag kunde knappt ta mig en meter efter träspången slutade, om någon har tvivlat på mina beskrivningar av att  ha usel balans. 

Om det blir någon mer resa till fjällen väljer jag nog hellre att återvända till Grövelsjön. Idre kändes lite som att hamna i ett charterområde snarare än en naturupplevelse. Men kan rekommenderas för cykelfantaster som vill betala 150 spänn för en 90-grams meny eller enkel pizza. 

Nu ska jag gå från att sova på 90 cm med två arvsmassor, till att sova på 90 cm med två arvsmassor och en katt. Men i den egna sängen, borta bra men hemma bäst.

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän