Fortsätt till huvudinnehåll

Tiden går

Träffade pluggkompisen idag för promenad och lunch. Ganska mycket promenad blev det.

Helt galet att det är 4 år sedan vi tog examen, så mycket som hänt sedan dess.

Jag fick ett telefonsamtal häromdagen från en föredetta kollega, som jag jobbade med för 12 år sedan. Det var också en rejäl påminnelse om vilka vändningar livet kan ta. Vardagen rullar ju liksom bara på och när man har fullt upp med att bara ta sig igenom nästa utmaning är det svårt att se vad man tar sig igenom, eller se vad man har lyckats med. Men det är några jobb, några Komvux-år och Universitets-år, kombinerat med IVF, graviditeter och småbarnsår som har hunnits med, orkats med

Pluggkompisen pratade om att hitta nästa utmaning, lista ut var hon ville härnäst. Hon har så mycket driv, är så smart och kompetent att hon kommer ta sig dit hon bestämmer sig för att ta sig, när hon listat ut var det är. Det är jag säker på. Jag kände att något i samtalet påminde mig om samtal jag haft med min chef men det tog ett tag att sätta fingret på det. 
Det var drivet. 
När jag pratar med min ena chef är fokus ofta på var jag vill härnäst. Svaret är att jag nog mest vill landa. Det har varit så många år av att utmana mig själv och kämpa mig igenom steg efter steg att jag vill ha tid för att bara känna mig nöjd. Att vara på en plats där jag trivs med det jag gör och den jag är. I mitt jobb är man väl aldrig färdig, det är ständigt utbildningar, ny information och förändringar att anpassa sig efter, men jag har jobbat tillräckligt länge för att känna mig bekväm i min roll. Men med en sådan bred arbetsbeskrivning har det tagit dit att komma dit, så det är rätt skönt att få vila lite. 

Kanske är det det största steget att ta efter 12 år av nya steg; att stanna upp.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän