Som Fantomen på stan

Det började inte jättebra. Pyret kom och sov bredvid mig under natten och drömde en hel del. Så jag fick händer i ansiktet och knän i ryggen från klockan 3, ända tills jag gick upp för att pallra mig iväg till jobbet.

Efter en hel arbetsdag skulle jag in till staden. Ni vet, den där med massor av människor som rör sig så himla fort. Jag är inte så snabb i varken kropp eller tanke efter en hel arbetsdag, så det blir snabbt ganska förvirrande. Det gäller inte bara för att det varit restriktioner, utan har nog helt ärligt mer med ålder att göra. Storstadspuls får mig mer att tänka på hjärtklappning och högt blodtryck än på spänning, sus och dus.

Men vad sänker pulsen bättre än mat? Och hur firar man att man får äta vad man vill utan att arvsmassorna blir sura?

Man äter pizza!

På 1889 fast fine pizza.

Okej, vuxenpizza med chèvre, päron och ruccola, så långt från en hawaii, men pizza ändå.

Till sist var det äntligen dags för julklappen från 2019; att gå och se Iliza Shlesinger!

Jag skrattade så jag fick ont i magen och kinderna. Hur hon orkar hålla det tempo hon gör i 90 minuter är ju makalöst, hon stannar inte ens upp och dricker vatten. Det blev en perfekt premiär för att åter ha något slags liv, även om det kändes påtagligt hur märkligt vi har levt våra liv under ganska lång tid. Brukade man göra sånt här? Alltså inte vi småbarnsföräldrar, men vanligt folk?

Nu blev det en sen kväll för tanten, men ibland går även tanter på stadens gator precis som vanliga människor. Bara lite tröttare sådana.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen