Fortsätt till huvudinnehåll

Arvegods

När jag hämtade Polarn på skolan här om dagen kom en flicka fram till mig och frågade:
"Vänta, är du hennes mamma?"
Jag svarade ja. Flickan sa då:
"Men, ni är ju inte alls lika!"
Det gjorde lite ont. Jag sa att vi är olika på ett sätt, men vi är väldigt lika på andra sätt. Polarn sa efteråt att hon inte tänkte så mycket på kommentaren, och jag hoppas det. För det slog mig igår vid utvecklingssamtalet hur väldigt lik hon är den 7-åriga B.o.B. Komplett med lusten att lära, förmågan att suga åt sig kunskap, sättet att formulera hur hon tänker, och det eviga klippandet och klistrandet. Det var som att ha ett utvecklingssamtal med mig själv, om jag hade haft en Delorean.

Och Pyret. Ständigt med pennfodralet och skissboken i högsta hugg. Undrar var det kommer ifrån.
Idag kom hon hem med resultatet från test-provet inför nationella provet i svenska:
Trots att hon är så himla osäker på vad hon klarar av. Låter som någon jag känner.

Hon har också helt omfamnat slöjden och släppt oron hon hade i början. Idag kom hon hem med detta konstverk:
Helt enligt reglerna så är det kanske lite svårt att se vad det här ska vara. 
Ärad vare gud i höjden, vad i hela friden har du gjort i slöjden?
Låt mig förklara:
Det är ett fantasi-träd, som hon har sågat, slipat, limmat, målat och borrat hål i. De små bollarna har hon tovat med hjälp av olika tekniker. Självklart har de fått skapa en historia som de sedan tillverkat utifrån. Får jag börja presentera figuren högst upp som alltid är hungrig och därför börjat äta på trädet. I mitten bor en mango som är blyg, och längst ner bor en ekorre som har så tjock päls att hen inte kan se.

Pyret och Polarn kanske vid en första blick är så mycket mer lika sin pappa än mig, men känner man dem och har en Delorean så ser man exakt hur mycket det just mina arvsmassor.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän