När jag tog mig uppför den där backen igår så tänkte jag under första hälften att det var nog så det kändes när ens sista stund är kommen. Jag blev brutalt påmind om att jag varit helt ur form sedan den där jädra förkylningen. Men så den sista biten kändes det som att något liksom släppte. Väl uppe var benen som gelé, men pulsen gick ner fort, andningen lugnade sig, och benen kändes stadiga när jag kom ner igen.
Så imorse gav jag mig ut och sprang intervaller för första gången på 4 veckor, utan några som helst förväntningar. Och det gick helt okej. Jag tog det lugnt, men hade nog kunnat köra på som jag brukar.
Vågar jag hoppas att det ska bli bättre nu?
Något annat som blivit lättare är att ha lekträffar. Det är ju som att ha barnvakt, nästan. De reder sig själva och vill helst att man håller sig undan så länge man sticker till dem något ätbart då och då.
Pyret och kompisen satt mest så här:
Och lärde sig något nytt spel på mobilen. Hej tonåren typ.
Polarn och kompisen pysslade med något oklart, men plockade undan alla pyssellådor när de var klara. Wow.
Jag kunde kolla på tv, virka, ta hand om blommorna och bygga ihop några förvaringslådor. Ännu mer wow.
Okej, sen ägnade vi en lång stund åt att ha "nerf gun"-fight i lag där herr B.o.B. och jag var med (vi har två små och två stora pistoler, som vi turades om med).
Jag vill hävda att mitt lag med Polarn och hennes kompis vann.
Men utöver den delen där vi la oss i lite, så redde de sig själva.
Jag avslutade dagen med en lekträff med mammakompisen, vi använde inte sådana pistoler, vi använde kaffe.
Kommentarer