Fortsätt till huvudinnehåll

Framåt marsch.

När vi var klara med juridiken hojtade vi ett glatt farväl till att släpa på den där jäkla lagboken och andra olika kursböcker som var obligatoriskt att ta med till alla seminarier och föreläsningar. Sååååå skönt att slippa släpa på mördar-tung ryggsäck!
Sen kom den här kursen.
Där vi nu ska försöka tentaplugga på frågor som vi inte riktigt har gått igenom under kursen. Eller, läraren säger att vi har det, men vi har haft lite svårt att förstå hen ibland. Så det blir till att i några dagar ta med sig alla böcker och leta sig fram till svar på gamla tentafrågor.
Jag känner mig som Greken när hon övade inför de marscher som skulle komma på hennes GMU när jag släpar runt på en ryggsäck med tio kursböcker i.
Plus allt annat skit man ska släpa med sig då, som utskrifter av power pionts, anteckningsblock, pennor, matlåda, frukt, gottigottgott, mobil, nycklar, halstabletter, vattenflaska, handkräm… En liten koll på vågen visade att jag släpat på 8.8 kilo som mest.
Men jag antar att det är ett gott sätt att kompensera för att jag blev tokförkyld och fick lov att pausa det braiga tempot jag fått upp i träningen, med varannan dag i två veckor avbockat. Nu blir det låtsas GMU i miniformat med 20 minuters promenad mellan pendeltåg och socialhögskolan, och promenad till och från förskolan istället. 
Alla sätt är bra utom de dåliga.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.