Pyret fick knata iväg till förskolan idag, feberfri och pigg, medan jag och Polarn fick vara sjuklingar.
Hon ville börja med att titta på filmen om Minionerna, det tyckte jag lät som en strålande idé, soffläge är ett bra läge.
Sen tog myrorna i brallan över kommandot och "gå lekapjken" skanderades. Jag kände inte att det var en god idé men tänkte att vi kanske behövde komma ut en liten stund trots allt. Polarn klev ur vagnen, gick omkring, åkte bebis-rutschkanan två gånger, gungade i en minut och talade sen om att hon ville gå hem. På vägen hem somnade hon i vagnen.
Hon sov rastlöst med ständiga gråt- och gnällattacker och gick tillbaka till bebisstadiet där hon vägrade kliva ur vagnen när hon var ledsen. Inte fick jag ta av henne ytterkläder heller. Själv började den lägre tempen från morgonen höjas, så att den tillhörande värken i kropp och huvud bara blev värre och värre. Hej Ipren hjälpte bara måttligt idag, trots lägre temp.
Efter att vi petat i oss lunch har mitt förslag varit att vi sitter i soffan och myser med en film. Polarn vill se film, möblera med kuddar, hoppa i soffan, rita äta russin, hälla ut russin, sjunga, leka med gardinen... Problemet är att hon verkar må som jag, så hon faller ihop som en våt trasa så snart något mikroskopiskt går fel, men jag får inte ungen att sitta still.
Att ta hand om sjukt barn när man själv är sjuk är föräldraskapets största exempel på ironi. Eller i alla fall ett exempel på dålig humor.
Kommentarer