Jag minns den där gången när jag somnade 22.30 och kände mig lite risig.
Det var samma gång som jag sedan vaknade 01.10 av att Pyret låg och ropade på mig och ville komma och sova i vår säng. Hon låg och vred sig bredvid mig i nästan en timme innan hon kom till ro.
Jag hann inte komma till ro innan Polarn kom till sängen och ville ligga hos mig. Min feber plus hennes feber gav en väldigt varm sovplats, kanske var det därför hon också låg och vred sig hitan och ditan utan att somna. Vid 3 frågade jag henne om hon ville att vi skulle sova i hennes säng istället och hon sa ja. Som jag minns det vred hon sig bara en liten stund i något slags försök att somna innan hon satte sig upp i sin säng och deklarerade att hon ville ha frukost, för att sen bli fly förbannad när jag sa nej. Eftersom att jag började må riktigt risigt vid den tiden tror jag att jag gjorde en felbedömning när jag tyckte att hon somnat och tassade tillbaka till min säng. Det dröjde nämligen inte många minuter innan hon ropade på mamma. Herr B.o.B. fick ta över eftersom klockan var 3.30 och jag hade alltså varit vaken i över två timmar.
Till sist somnade jag om, men jag minns så väl hur Pyret väckte mig vid 5.43. Jag minns det för att det var meningen att jag skulle gå upp klockan 6.00, 17 minuter sömn jag hade velat behålla, och för att hon väckte mig genom att stå vid sängkanten. Jag lyfte upp henne, hon la sig på min arm och viskade efter en stund "frukost mamma", så jag tog för givet att det var Polarn och undrade lite över var Pyret tagit vägen, hon hade ju legat bredvid mig. Det var när jag märkte att hon tassade iväg på tå som jag märkte att det var Pyret. Då kändes det fånigt att jag hade kollat på golvet runt sängen om hon hade trillat ner men jag skyller på feber slash sömnbrist.
Jag kommer också ihåg att jag sen, med mina 38 grader och tillhörande ont-i-varje-muskel-och-led dämpade av Ipren, gav mig av för att klara av ett seminarium med redovisning i grupp. Iprenen räckte lagom så att jag kunde fylla på när jag kom hem och däcka i sängen en stund.
Det är svårt att glömma glädjen som infann sig när båda barnen frivilligt begärde att få gå och lägga sig och läsa gonattsaga redan klockan 18.00, eftersom det var jag som ensam skulle natta båda arvsmassorna. Glädjen blev till ren eufori när Pyret somnade efter typ en kvart men byttes ut mot lätt desperation när Polarn höll låda i 90 minuter innan hon gav en ansats till att försöka somna. Då vaknade självklart Pyret med en nattskräck-episod och Polarn var klarvaken igen.
Jag tog med mig Polarn upp igen, så fikade vi tillsammans.
Att jag minns allt så klart är inte för att jag har gott minne, Oh no, utan för att det var det senaste dygnet. Jag är febrig och redo att kasta in handduken av trötthet men Polarn ligger bredvid mig i sängen och fortsätter vrida sig hit och dit.
Som varje torsdag har maken sitt pyjamasparty under kvällen, men i värsta fall får väl han ta över när han kommer hem vid halv elva. För jag känner mig rätt färdig nu.
Kommentarer