Inte för att barnen är ett jobb. Det är inte så, de är väl mer som en hobby på avancerad nivå.
Inte heller är det så att jag ångrar att jag "fick " två. Det är väl mer så att två är mer än en.
Så när jag idag var ensam med ena barnet halva dagen kan det väl hända att det kändes som att den avancerade hobbyn blev inte alls så avancerad.
Jag vill inte på något sätt förringa hobbynivån med att ha "bara" ett barn. Jag läste någon som påpekade att det ju kunde vara så att ha ett krävande barn kunde vara tuffare än att ha två inte så krävande barn. Fast när man har två ganska krävande barn så är nivåsänkningen till ett ganska krävande barn relativt markant.
De som "bara" har ett barn har ingen aning om hur soft de har det. Vilket de inte kan veta eftersom de inte lever i tvåbarnschockens permanenta fas. Det krävs ju något att jämföra med om man ska jämföra. Jag jämförde.
Bara ett barn som frågar.
Bara ett barn att tolka.
Bara ett barn att utfodra.
Bara ett barn att leka kurragömma med.
Bara ett barn att köra i barnvagn.
Bara ett barn att springa på toa med.
Bara ett barn att plocka undan efter.
Bara ett barn som får tokutbrott och skriker en i örat.
Wow.
Vad simpelt.
Det var så enkelt göra att jag känner att jag inte behöver egentid, jag behöver bara reducera arvsmassan för att få lite andrum.
Båda barnen verkade dessutom uppskatta att ha fått ensam tid med ett päron.
De uppskattade varandra lite mer sen också. Eller hur man nu ska tolka att Pyret satt vid matbordet och matade Polarn med tydliga instruktioner:
"Gapa stort nu."
"Tugga först."
"Får jag se att det är tomt i munnen först."
"Vill du ha mer?"
Samtidigt som hon klappade henne på huvudet och Polarn gjorde en liten lycklig-dans efter varje gaffel.
Underbara ungar.
Som blir lite mer underbara när man har möjlighet att fokusera på dem, istället för att hantera två tornados som triggar varandra. Vilket är den vanliga hobbyn. Som jag inte ångrar alls att jag började ägna mig åt. Det är inte det jag säger.
Kommentarer