Fortsätt till huvudinnehåll

Medium men i litet format.

Tentadag.
Tentor är aldrig kul, men jag brukar ändå känna att det är okej någonstans, för att jag vet att jag har gjort allt som krävts av mig och allt jag kan. Den här gången hade jag gjort vad jag tror att läraren kanske, med lite tur, men jag vet inte, hade krävt av mig och jag hade famlat i mörkret och hoppats att det var mitt bästa.
Skillnaden blev att i vanliga fall oroar jag mig för om jag ska komma ihåg vad jag har lärt mig, den här gången oroade jag mig för om jag hade lärt mig vad jag behövde kunna.
Men jag fattade alla frågor, tror jag i alla fall, så jag skrev klart på en timma och tio minuter. Sen satt jag kvar och småpillade, "läste igenom" och andades en stund innan jag gick.
Det där "snart är det efteråt" tänket jag brukar köra med när jobbiga saker ska hända blev riktigt sant idag.

Jag firade med ett besök på Emmaus. Så värd det kände jag. Men jag lämnade stället med, visserligen några plagg, men också lite bitter smak i munnen.
Jag skulle titta på jeans, jag drar storlek 29-30 tum beroende på märke, alltså tittade jag på de som var märkta med M; som i medium. Men icke, där hängde en uppsjö av 28 tum.
28. Så de tycker att en medium är från 28 tum? Näääääää. Är det bara jag som tycker att 28 tum är en small? 30 och 31 ansåg de tydligen var en large dessutom. Skevt.
Sen kan man väl tycka att storlekar hit och storlekar dit, men signalen de skickar när de märker på det sättet är möjligtvis ihopkopplad med en syn på kroppen som inte är så hälsosam alltid. Tycker jag.

Fast nu har jag inte tid att fundera mer på sånt, nästa kurs drar igång imorgon och vi ska visst ha läst en massa kapitel till dess. Och ännu fler till måndag. Samtidigt som vi har de dagarna fullspäckade med föreläsningar och information. Det blir kvälls- och helgjobb, som vanligt i den här branschen, utöver ordinarie tid och utan ob.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.