attvarabob

Runt omkring oss är det ju en hel drös par som väntar smått strax innan oss. En del har tagit reda på vad som kommer och andra har valt att låta bli. Herr B.o.B. frågade häromdagen vad jag trodde att de ovetande skulle få, pojke eller flicka. Jag svarade att jag inte visste, för det gör man ju inte. Men gissa!!   Sa maken då. Fast jag kan liksom inte, jag kan inte gissa om det är helt öppet för vilket som. Jag kan gissa när det finns ett det tyder på , eller statistiskt borde det , eller i teorin, eller det är vetenskapligt bevisat att det mest sannolikt borde . Inte när det gäller sånt här, inte när det i princip är 50/50. Maken tyckte jag var tråkig och totalt missat poängen med att gissa . Jag tycker att jag bara är realistisk. Fast jag kan hålla med om att jag är lite tråkig. Så när det gäller par som v...

De som känner pyret har väl inte fått uppfattningen att hon är den lugna och stillsamma typen. Så att hon kan hålla igång kommer knappast som en överraskning för någon. Men. Precis när det känns som att hon peakat i sin energiska förmåga så lyckas hon på något vis peta i en ännu högre växel. Som nu. De senaste dagarna har hon liksom varit ännu mer. Mer pratsam, mer rörlig, mer lekfull, mer kelig, mer fnittrig. Hur det nu är möjligt. Timmar av bus med bff däckade henne innan vi ens börjat gå hem, hoppfull tänkte jag att det var vad som behövdes för att trötta ut damen. Nope. När hon vaknade efter sin tupplur var det full gas igen, det är helt makalöst vad hon orkar. Sen kanske jag är extra imponerad av förmågan att ständigt växla upp nu när jag ständigt är tvungen att v...

Inte vet jag om det är allt skojande hela nätterna som gör det, eller om det är preggo-statusen i sig, men jag känner mig allt lite ofokuserad. Jag vet att jag kände så mot slutet av förra graviditeten också, att jag var lite pantad. Tom i bollen. Ingen hemma. Trög. Blåst. Tankarna simmar i gröt. Det är en ovanlig och ganska obehaglig känsla att plötsligt komma på att det är tyst där uppe, att jag inte tänker på någonting alls, nynnar på någon dålig låt, planerar något, funderar eller klurar. Jag brukar gör allt det samtidigt i vanliga fall, det är  aldrig  helt tyst där uppe. Det sociala blir väl lite lidande, jag känner mig som om jag vore på första en första date med alla hela tiden. Sådär när den enda tanken som dyker upp är: Säg något. Vad som helst. Ord. En mening. Vad. Som. Helst.  Men inget dyker upp. Hjärnan är som myrornas krig, bara fyllt av statiskt brus. Det är svårt att ta sig för saker också. Jag kan komma på saker jag borde göra men det dröjer ett tag a...

Jag får hjälp att ta hand om pyret så att jag kan vila och slippa i alla fall några sammandragningar. Fast nu är ju inte ta det lugnt min favoritsysselsättning. För att ha något att pyssla med som inte innebär någon fysisk ansträngning så plockade jag fram virknål och garn jag fick av mamma och hittade virkskola på nätet. Hur det går? Lite kramp i fingrarna, lite svordomar, lite brist på tålamod (alltså, att bara öva utan att faktiskt skapa något? aaaaaaaaaahhh), lite snett och ojämt men jo, det går . Sammandragningar har jag dock fått dras med ändå. Kanske är det alla svordomar.

Att sova eller inte sova, det är frågan. Jag sover ju hellre, om jag får välja, dels för att det är lite skönt och för att det är så förbaskat tråkigt att bara ligga där. Nu får jag ju inte välja så där får jag roa mig med annat för att få natten att gå. Projektorklockan är skoj, jag lyckas fortfarande allt som oftast titta till den när det är något slags roande klockslag; 02:01 när temperaturen är 20.1, 03:33, 04:34 (nja, nästan ), 05:55. Runt 6 slaget brukar jag somna till, mest för att det är strax därefter som herr B.o.B.s väckarklocka ringer och någon halv- eller hel timme efter det som pyret vill gå upp. Polarn underhåller mig med frivolter under natten, men ser också till att hoppa på blåsan om jag börjar somna till, så att jag får " hoppa" ur sängen en sväng. Eller så trycker vi lite där inne så att halsbrännan bubblar i bröstet och gör att man får gå på skattjakt efter en suruppstötningsfri sovställning. Framåt morgonkvisten händer det att pyret gör oss sällska...

Behövde hon en skjorta till? Nej. Hon fick en ändå. Hur skulle jag kunna motstå. Från H&M, 75 riksdaler på rea.

Efter mycket skrikochpanik när pyret anlände så kom jag till en punkt när jag accepterade . Inte gillade , utan accepterade situationen. Alla vilda protester hela dagen lång var fortfarande vansinnigt jobbiga men istället för att streta emot och sörja att pyret inte var av modellen "nöjdochgladfördetmesta" så accepterade jag att hon var den ilskna typen av arvsmassa som säkerligen skulle fortsätta streta emot och protestera livet ut. Det gjorde tillvaron lite lättare, ingav något slags lugn, eller kanske resignation, inför det nya livet. Fast det säkert är så att man jobbar sig fram till acceptens så är det inte något man kan tvinga fram, det kommer när det kommer, som en liten uppenbarelse. Jag ser ju så här i efterhand hur jag stretade emot och utsatte mig för saker helt i onödan bara för att jag inte accepterade hur saker var och har därför bestämt mig på förhand att jobba hårt på att nå den punkten lite snabbare om nu nästa avkomma skulle ha samma temperament som si...

Följande skryt: Pyret besitter inte bara en imponerande förmåga att lista ut hur saker går till och fingerfärdighet, hon har också mycket mer tålamod än jag trodde. Ett magnetiskt pussel för lite större barn var en baggis. Två gånger visade vi hur man gjorde sen fixade hon det på egen hand. Med flinka fingrar greppar hon spöt och sitter sen koncentrerat och fiskar upp bit efter bit. Det hon får bekymmer med är att sätta tillbaka bitarna, men det känns som en parentes i ämnet. Lite skraj kanske man ska bli jämte stoltheten, var ska det sluta liksom.

Frustrations nivån toppade när jag fick dagens tvåhundrafemtioelfte "smärtsamma" sammandragning. Inte för att de är så smärtsamma att jag går på knä utan mer för att de molar på så länge, kommer så ofta och för ingenting. En kvart i ett köpcentrum och det var kört, sen dundrade de på resten av dagen vare sig jag gjorde något eller bara satt still. Jag bröt ihop. Igen. Vad fasiken. Det känns som att det går rätt fort utför och som att det kommer bli långa två månader om det fortsätter så här. Jag kan ju inte sitta på gluteus maximus resten av tiden för att undvika sammandragningar för då får jag ont i de där jädra fogarna istället. Dessutom blir jag galen av att inte kunna göra någonting. Att inte kunna ta den dagliga lilla, långsamma promenaden utan att bli lite däckad...

När inget går enligt planerna behöver man lite tröst. Som i en wienersemla.

Teorin är att antingen så: Graviditeten går i faser, platåer, vågor och inte i en långsamt stigande kurva, därför råkade besöket hos barnmorskan igår bara sammanfalla med en ny etapp och därför mår jag sämre. Eller: Att få höra att det är okej att inte orka när man mår som jag gör, att få veta att det inte ska kännas så här, gjorde att fröken mvg släppte garden, slutade vara duktig, slet av masken och tillät sig själv och kroppen att klappa ihop. Oavsett vilket, fast jag har haft hjälp hela dagen så mår jag blä. Huvudet spränger, magen värker, fogarna skaver och jag har lite svårt att andas. Idag är jag på vecka 31+0. Fatta vad många veckor det är kvar att vara mes-preggo.

Jag vet inte säkert, men idag är hon nog grymmast klädd ever. Kanske?

Förra rundan som preggo så var jag i mitt esse; jag var ett A-preggo, ett MVG preggo, jag hanterade saken snyggt, prydligt och enligt bästa mallen. Den här gången verkar allt gå snett. Polarn mår bra och alla värden är fina men kroppen vill inte och barnmorskan är inte lika impad som förra gången. Till dagens besök hade jag i alla fall lyckats gå upp ett kilo, men istället var det alla onda sammandragningar som fick henne att bli så där allvarlig och bestämd. Ett besök till deras doktor inbokades till om två veckor, med en uppmaning att bli sjukskriven. Jag känner mig misslyckad. Att behöva blir sjukskriven från att vara mammaledig liksom, det är inte ett MVG-preggo, det är ett mesigt preggo som ställer till det. Nej, jag vet, det är inte mesigt, det är en komplikation, man ska ta hand om sig när man är gravid, det är jobbigt att vara mammaledig, det är ett jobb att vara mammaledig, det är inget misslyckande, det är ingen tävling, varje graviditet är olika, jag blev gravid tätt, ...

För att jag " biter ihop " så har pyret spenderat dagen med sin farmor. Herr B.o.B. tog med sig den pratglada lilla damen tidigt på morgonen och återbördar henne när han kommer hem från jobbet. Så idag har jag bara bråkat med henne en gång, när jag skulle sätta på henne vantar. Inget bråk när hon vill spotta ut vatten över hela sig istället för att dricka det, inget bråk när hon borde äta, inget bråk vid alla blöjbten, inget bråk vid påklädningar, inget bråk vid promenaden, inget bråk om att äta grus, inget bråk om att sno saker, inget bråk om att peta på eluttag. Om jag saknade henne när hon var borta precis heeeeela dagen? You bet. Så stört. Själv har jag ägnat dagen åt att " bita ihop ". Jag dammsög, diskade, lagade en kalops, bakade en kladdkaka, shoppade (en overall till damen för 100 pix!!), fikade hos mina päron när de fick besök av min moster och morbror (helt sjukt att vara där utan pyret), tog en promenad (" bit ihop ") och läst om tiden före...

Pyrets nya fix-ide: Happy feet. Lite då och då ställer hon sig och stampar livligt med fötterna samtidigt som hon viftar med händerna, flinar och fnittrar. Vi döpte det till Happy feet och säger vi det så börjar hon stampa. Nu när hon också behärskar att klappa händerna, dansa (eller snurra tills hon blir yr), vinka hej då och stänga dörren, "springa" iväg och gömma sig och att jaga katten så gör hon av med ganska gott om energi på dagarna. Det känns som en bra sak med just den här bebis-modellen, speciellt nu när jag är lite... ...otymplig, att hon kan roa sig själv. För det är ingen tvekan om att hon behöver göra av med en drös energi per dag för att vara hanterbar. 

Det här med att äta samtidigt som jag ska ignorera pyret som står bredvid och låter uuuääääähhhäää kommer jag aldrig vänja mig vid. Jag vet liksom inte hur jag ska lösa problemet. Först ser jag till att hon har ätit. I bästa fall har hon ätit rejält tills hon blir mätt och ställer undan sin skål. I värsta fall har jag trugat med allt skafferiet har att erbjuda utan att få napp. Jag försöker sen muta med favoritkexet eftersom det jag äter kommer ratas. Den andra strategin är att vi äter samma mat från samma tallrik. Ingen av dem funkar. Hon låter ändå uuuääääähhhäää så länge som jag försöker äta, gärna samtidigt som hon drar i mina kläder. Min aptit håller inte för det. Att slänga i mig några snabba tuggor när hon tittar åt andra hållet, eller ha turen att hon somnar hemma, och inte när vi går på promenad, så att jag kan äta då, känns inte så hållbart som stor-preggo. Nog för att vår speedy är charmig men ibland hade det varit praktiskt att haft en glad-och-nöjd-för-det-mesta ...

Att promenera i snömodd med foglossning, sammandragningar och barnvagn var en hit. Det blev inte så lång promenad. 

Pyret har lärt sig klappa händer! Efter lång vånda så har vårt lilla " geni " äntligen börjat klappa med handflatorna mot varandra istället för att klappa med den ena handen på den andra handryggen. Vi tvivlade aldrig på att hon skulle fixa det till slut (jo, det gjorde vi, vi såg henne framför oss som vuxen på hockeymatch/konsert/teater med sin klapp. Fast det roade kanske mer än oroade oss.). Det är en stor dag. Vi kanske har en smart unge ändå. Som äter grus. Nä, just det.

Som blivande tvåbarnsföräldrar gäller det att förbereda sig så gott det går. The walking dead ; säsong 3.

Det har i de flesta situationer påpekats att pyret är så väldigt lik sin far, ända sedan hon föddes. Jag har nöjt mig med det eftersom att om hon " är sin far rakt igenom " " det är ju bara herr B.o.B. " " åh det är ju far upp i dan " så kan jag väl skylla hennes temperament och vilja på honom också då. Men nu, nu är det gamla mammas gener som börjar slå igenom. Så fort hon får tag i en servett, pappersbit, handduk eller våtservett så börjar hon torka av närmsta yta. Hon till och med plockar bort saker som ligger på den ytan innan hon börjar torka. Det är ordning och reda på den lilla damen annars också. Nog för att hon kan slå världsrekord i att stöka till men jösses vad hon är duktig på att lägga tillbaka saker. Eller att ta något föremål och bestämt tilldela det en ny plats. Jag kan självklart inte motstå att flytta på föremålet bara för att se hur mini-me irriterat flyttar det till rätt plats igen. Och igen. Och igen. Det värmer mitt pedantiska...

Jag hade tänkt handla och laga en trerätters middag. Jag hade tänkt ordna fredagsmys. Jag hade tänkt förbereda en deg för att baka färskt frukostbröd imorgon bitti. Jag har inte gjort något av det. Jag vill men orken är som bortblåst. Det gör mig så vansinnigt irriterad att inte orka de mest banala saker. Det gör mig också inte så lite rädd för den kommande tiden. Jag har mer än två månader kvar som preggo och ska efter det orka med två tornados och dessa banala saker. Dessa banala saker som är sånt som ger tillvaron lite mening och guldkant. Utan dem känner jag mig onödig och lat. Och så väldigt uttråkad.

Även om det inte är min verklighet längre så är det ett gammalt sår som värker till när jag läser om andras kamp. Åsa Erlandson skriver så fint en kort och koncis text om allt dumt man får höra när man är ofrivilligt barnlös, här: ”Kämpar inte bara mot ofrivillig barnlöshet - även mot attityder” http://www.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/asaerlandson/article18187717.ab

Så är grusperioden här. Suck. Barnvagnar är ju grand champion på att dra in grus, vilket underhåller en sådär lagom mycket. Speciellt när man har en ettåring, som är som att ha en hundvalp, för hon ska smaka på allt. Hon är fast i sin övertygelse om att allt går att äta, utom mat. Nu försöker jag vara en hyfsad förälder och vill gärna hindra henne från att äta grus men det innebär tydligen att jag får utöka min lista på göromål som hemmafru, förlåt, föräldraledig. Det blir till att dammsuga det där grustaget i hallen varje dag. Jag funderar på om det finns någon villaägare där ute som behöver sanda uppfarten eller så. Jag kan ju bidra med det till en rimlig peng. Eller gratis mot upphämtning, sådär dagligen, i lämplig behållare, förslagsvis en dammsugare.

Vännerna ger sig ut på äventyr. De åker på långa resor till Thailand, korta resor till Köpenhamn och övernattningar på Spa. De gör personliga resor med att byta jobb, gifta sig, rycka in för G.M.U., få första barnet, bryta upp med partners och flytta. Jag blir lite avundsjuk. Jag vill också ge mig ut på äventyr och göra personliga resor. Så är det ju så att jag är på äventyr, jag gör en helt enorm personlig resa här där jag ser mitt första barn växa upp och väntar på att träffa mitt nästa. Men det känns kanske inte så när jag sitter på köksgolvet för att trösta en ledsen tjej, som jag inte vet varför hon är ledsen, med påbörjad middag väntande på diskbänken och stirrar på en intorkad tomatfläck framför mig. Eller när jag sätter mig ner för att äta något när blodsockret drar i botten och det gör chefen rosenrasande för att hon A; inte får smaka och B; inte får sällskap dit hon vill gå. Eller när jag ska gå på toaletten och mini-me måste följa med och klappa mig på benet. Eller ...

Att vara ensam hemma med barn i magen och barn i knät och sätta i halsen är inte roligt. Inte alls. Jag hann tänka mycket konstigt på vad som säkert bara var några sekunder. Som att pyret och polarn kanske skulle klara sig även om jag kvävdes för herr B.o.B. var ju på väg hem. Eller att den där kräkreflexen som reagerade kanske skulle hjälpa till att få upp det dom satt i luftstrupen. Och att doktorn som brukar gästa Nyhetsmorgon hade sagt något om att alla som höll på att kvävas ställde sig upp, det hade han rätt i , tänkte jag där jag stod vid köksbordet och flämtade. Sen lossnade det som satt där i en av alla hostattacker, jag kunde sätta mig ner och trösta en lite skrämd pyret, dricka, snyta mig, andas och harkla mig hundra gånger för att få bort den där såriga känslan i halsen. Lagom då kom maken hem och först då kom rädslan. Det där gör jag inte om. Hoppas jag.

Jag är Rh-negativ. Bebis i magen är Rh-positiv. Precis som förra gången. Då får man åka och ta en spruta i rumpan vid det här stadiet i graviditeten. Idag var det dags. Jag har spenderat många gånger och timmar under tatueringsnålen. Jag har tagit massiva mängder med blodprov. Jag har tagit många vaccinsprutor. Det bekymrar mig inte, rör mig inte i ryggen. Men spruta i gluteus maximus? Aaaaaaaaaaa. Man får också en spruta i rumpan efter förlossningen, jag tyckte det var mer nervöst än själva förlossningen. Hur ologisk och fånig får man bli? Idag är det synd om mig (nej, det är det inte) och min ömma skinka.

En sjuksköterska skrev ett öppet brev till Filippa Reinfeldt om sin oro för bemanning och stressade, utarbetade barnmorskor vid sin kommande förlossning. Som vanligt hänvisade Filippa i sitt svar till statistik som minsann visade att nästintill alla är nöjda med sin förlossning och barnmorskornas insats. Statistik är inte hela verkligheten. Självklart gör barnmorskorna sitt jobb, agerar professionellt och kämpar på så att jag som patient aldrig ska märka kaoset bakom kulisserna. Självklart är jag nöjd med de fantastiska barnmorskorna, de har säkert gjort rätt gentemot mig, varit gulliga, omtänksamma och peppat järnet. Självklart är jag nöjd med min förlossning, jag har ju just fått ett barn för guds skull. Frågan är om det kunde varit ännu bättre om till exempel personalen kunde fokusera på bara mig, slippa vara kissnödiga, och fått i sig någon näring. Frågan är om personalen är nöjda med sin insats när de går av sitt arbetspass. Frågan är om de få procenten som inte är ...

I have a dream , skanderade en stor man. Jag drömmer jag med, fast kanske i lite mindre skala. Min dröm är en lugn, lång, frukost. En där jag till att börja med får äta, punkt. Men också där jag slipper kasta i mig något utan att känna smaken på det , eller gömma maten, eller mata med en hand och smyga i mig själv något med den andra, eller lyssna på bakgrunds ljudet ääääähhhääääähhhhh. Bara det. För pyret kommer först och pyret äter inte frukost om någon annan äter. Då vill hon bara ha det den andra äter och sitter och låter ääääähhhääääähhhhh , pekar och säger Där! till allt som finns framför henne. Inte hjälper det att hon får smaka heller, hon fortsätter att kräva någonting annat, även om hon får smaka allt och inte ens tycker om det. Som om hon tror att det andra äter är godare och eftersom det hon fick smaka inte var godare så måste det finnas någon hemlig mat någonstans i närheten. Det är för mig totalt omöjligt att äta lugnt och fint till det soundtracket, jag kastar, e...

Fråga: Hur sover man, klockan 5:30, med ett barn på bröstet och ett barn i magen? Svar: Det gör man inte. Det är ju liksom två mot en. Båda är rastlösa och sparkar en i magen. Den på bröstet ligger draperad runt halsen som en obekväm oversized halsduk och pillar maniskt på min örsnibb. Den i magen har sin morgongymnastik där min bukvägg används som trampolin. Jag måste dessutom ligga på rygg vilket välkomnar halsbrännan och mörbultar fogarna. Lite trött känner jag mig nog allt.

Jag skulle sätta mig ner med min favorit hobby: ansöka om föräldrapenning. Nu har de ändrat sidan. Oh. My. God. Det slutade med att sitta i telefonkö till kundservice där jag fick veta att det var meningen att den nya utformningen av ansökningen och sidan skulle göra processen enklare, för många hade ju upplevt det som krångligt tidigare. N.S.S. (No Shit Sherlock) Fast jag fick också veta att det var en del tekniska problem än så länge, IT jobbade ständigt med små buggar, bland annat med en del av mina problem.  N.S.S. Efter sisådär en timme var de enkelt utförda ansökningarna gjorda, fast med några buggar som skulle förbises. Så där så man ska sitta och fundera på om det fungerar, blir rätt, kommer medföra problem senare. Jag hittade mina första grå hår häromdagen, det är lätt att skylla på att jag blev mamma för ett år sen, men jag är säker på att det är Försäkringskassan som är upphovsmän till min hår-make-over. Det blir nog inget pris för någonting positivt överhuvud...

Jag skulle montera ihop en Antonius trådbacksställning från IKEA. Pyret erbjöd sig att hjälpa till. Jag borde ha tackat nej. Hon var banne mig den sämsta assistenten någonsin. Hon slet genast upp instruktionerna och gick iväg med dem. Fast just det gjorde ju inte så mycket eftersom det är ytterst enkel konstruktion. När jag vände bort blicken snodde hon påsen med skruvarna och jag fick jaga henne genom halva lägenheten för att kräva tillbaks dem. Hon fick självklart ett raseriutbrott när hon blev av med sin skatt. När jag hämtade en hammare lekte hon med ena sidan av stativet, som "ramlade", som skramlade till då den föll på de andra delarna som alla var i stål, som skrämde skiten ur damen så all montering låg nere i flera minuter för tröst av samma dam. I ett svagt ögonblick lyckades hon norpa hammaren. Ytterligare en jakt genom lägenheten påbörjades (hon har ju blivit så rackarns snabb ungen). Även denna gång följde ett raseriutbrott när mamsen snodde detroligastehonh...

Pulka-premiär! Fast det var ju bara roligt när man skjutsade ut henne med fart utför hela backen. Vi har fått en riktig kamakazi-bebis.

Jag fick veta att det var enzympeeling min hy behövde, inte vanlig peeling, av hudterapeuten på spa-behandlingen. Så jag hade rätt när jag tyckte att vanlig peeling, som en annan hudterapeut rekommenderat, bara gav mig finnar. Planlöst och impulsivt greppade jag en tub Ageless enzym peel  från Emma S. när jag skulle köpa min vanliga ansiktscreme senast. Nu är ju jag inte så mycket för "sånt där", speciellt inte "sånt där" som kostar mucho dinero. Eftersom jag har haft problemhy i många år så har jag provat allt från budget till special-svindyra-produkter från märken och hudterapeuter och märkt att svindyrt är långt ifrån bäst. Så dyra saker för huden brukar få mig att fnysa. Här kör jag Lactacydtvål och Formula 10.0.6. ansiktscreme, kombinationen som tog bort finnar och glansig hy, vilket svindyrt aldrig lyckades med. Kalla det tidig 40-års kris. Kalla det jag-är-less-på-att-vara-preggo-forever-och-därför-känna-mig...-...sliten. Kalla det hormonhjärna. N...

Vännen väntar sitt första barn lite tidigare än mig och vi började prata om förlossning. Två saker. För det första så vill jag så gärna förmedla att det inte alls behöver vara den värsta smärtan man någonsin varit med om, en skräckfylld upplevelse, en mardröm, jättejobbigt, det värsta av det värsta men det är värt det . Jag vill vara den som talar om att det kan vara en helt okej och hanterbar smärta, en skithäftig upplevelse och helt fantastisk känsla också. För mig var det det. För andra är det inte så, men jag blev själv så less på att genom graviditeten bli bombarderad av det negativa när det faktiskt kan gå relativt smidigt också. Lite pepp och positiv anda kan väl vara trevligt att peta in bland alla skräckhistorier. För det andra kom vi in på hur man ska förbereda sig för förlossningen.  Hur förbereder man sig för något man aldrig har varit med om, inte har en blekaste aning om hur det ska gå och inte har någon kontroll över? Speciellt när man är ett kontrollfreak. ...

Trots att det har gått ett helt år så kan det fortfarande kännas svårt att förstå att jag är mamma nu, att jag har barn. Trots att pyret rycker mig i byxbenet och säger MammaMammaMamma och jag måste titta förbi den växande, och ständigt krumbuktande, magen så kan det vara svårt att ta in det. Speciellt märklig känns tanken att vi snart inte bara är jag och maken med ett barn, utan med två barn, då är vi ju verkligen en familj. Men i små stunder så liksom sköljs jag över av känslan . Jag verkligen upplever att vi är där nu, dit vi längtade och väntade så länge efter att få vara. Som idag. När jag står och steker pannkakor med pyret på höften och magen i vädret. Gamla stereotyper, klyschor och könsroller vaknade till liv och attans vad mycket mamma jag var just då. Jag var vansinnigt mycket i familjelivet där och då. Det var en ganska härlig känsla att få leva i familjen B.o.B. en liten stund. Fast, ingen fara på taket, jag aldrig skulle vilja ge efter för de gamla stereotyp...

Att hänga med djuren i parken blir bara roligare för varje gång. Att hon nu kan gå efter dom ger ju lite extra glädje i tillvaron.

Pyret fortsätter sin charmoffensiv. Istället för att bli rosenrasande när hon inte lyckas få till vad det nu är för projekt hon pysslar med och bli än mer ilsken när man försöker hjälpa henne, så har hon börjat be om hjälp. Duplo-bitar som inte vill passa ihop? Be mamma fixa. Reflexband som inte vill bli så där roligt rakt utan förblir ihoprullat? Be mamma fixa. Pipmugg som går att sätta ihop men inte ta isär? Be mamma fixa. Det gör att jag slipper ganska många av det lilla livets envisa kan-själv utbrott, vilket gör vardagen så mycket trevligare. Att hon dessutom har börjat hämta böcker och klättra upp i famnen på mig för att få sällskap i läsandet gör det ju bara ännu mysigare. Jag gillar den nya versionen av pyret.

Pyret fick vara hos sin mormor och morfar idag medan jag vilade upp mig... Hahahahahaha. Nä. Pyret var hos sin mormor och morfar medan jag organiserade, städade, möblerade om, bäddade nytt, diskade, strök, rensade, snicksnackade i telefon och lagade en stek med tillbehör till middag. Känner mig rätt effektiv. Jädrans mörbultad och helt slut, men effektiv. Eftersom jag har ont även när jag vilar så tänker jag att jag lika gärna kan ha mer ont men ha gjort lite nytta. Det känns i alla fall skönt i själen.

Pyret har varit på oförskämt gott humör de senaste dagarna. Jodå, hon har fortfarande haft sina ilskna utbrott, eller starka känsloyttringar om man vill vara snäll, och protesterat mot mat och annat, det kommer vi inte ifrån. Fast hon har varit lite... ...större, på något vis. "Pratat" mer, lekt mer, busat mer, kelat mer, skrattat mer, sprungit mer. Allt har varit mer. Jag har kommit på mig själv med att bara titta på henne och känna mig helt störtförälskad, flera gånger om dagen. Jodå, hon har gjort mig förbannad och riktigt trött också, det kommer vi inte heller ifrån. Fast inte lika ofta. Det har gjort mig lite blödig att se henne växa upp och bete sig så stor. Inte på så sätt som " alla " säger att den första tiden går så fort och det är så tråkigt, utan av att det äntligen börjar bli en riktig liten människa av henne. Jag ser inte alls med någon sorg på att spädbarnstiden är över, jag tycker att det är skönt och erkänner villigt att jag är en av de som pa...

På skylten stod: Varning för svag is. Maken: Så det är tunn is, låter inte det bättre än svag is? Jag: Nä, men i sen är  svag, alltså en tunnis, tunn-is. Höhöhö.

Pyret har lyckats glädja oss med att somna hyfsat tidigt två kvällar i rad, vilket omedelbart leder till att vi hyr en film att glo på. Nu har ju medvetandegraden kvällstid varit lite si och så det senaste året så vi har valt att hyra okomplicerade rullar, såna med låg grad av handling men okej tidsfördriv kan man väl säga. I förrgår nådde vi någon slags botten när vi hyrde Grown ups 2 . Herrejisses vilket skräp. Vi led. Igår fick jag välja film och jag längtade efter något lite mer... ...Oscars. Det blev Mitt liv med Liberace . Charmig, titta-genom-nyckelhål känsla med bra skådespeleri. Vi höjer nivån lite, sådär lagom tills det snart är dags att gå tillbaka till 30 minuters tv-tittande.

Pyret har idag tagit sig över hela världen bara med maten. Eller, faktiskt, bara med ris. Till lunch åt hon asiatiskt; stekt ris. Till mellis blev det svenskt; Risifrutti. Till middag tog hon sig söder ut med lite italienskt; risotto. En sådan världsvan liten dam vi har fått. Även om hon blir lite ensidig emellanåt.

Nu har jag städat ut julen. Alla stjärnor är ersatta med fönsterlampor, gardiner utbytta, dekorationer nerstuvade och granen är kaputt. Lika roligt och mysigt som jag tycker det är att plocka fram allt, tycker jag att det är skönt att rensa bort det. Eftersom det innebar att det var julgransplundring idag så fikade vi med Napoleonbakelse när vi var klara. Fast pyret hjälpte ju inte till så mycket, hon hindrade mest, så damen fick nöja sig med Risifrutti. Lika glad för det blev hon.

Trots att jag sover så kasst så är morgonen bästa stunden på dagen. Även om det tar emot när pyret börjar vrida och vända sig framåt morgonkvisten så får jag erkänna att jag ser fram emot det. Hon brukar börja med att se var jag är någonstans för att sen vända ryggen mot mig och slänga sig i min famn. Så ligger vi sked en stund medan hon leker med mina fingrar, flätar samman dem med sina små. Efter en stund börjar hon kela lite mer intensivt. Hon leker Hur många sätt kan man kramas innan man går upp. Man kan ligga med kinden på mammas mage. Man kan ligga på mammas axel. Man kan ligga mot mamma och krama hennes arm. Man kan ligga på mammas kind. Man kan hålla armarna jättehårt runt mammas hals. Man kan ligga på rygg på mamma. När man har tröttnat på att kramas kan man ju alltid pussas lite, eller börja berätta allt man har tänkt på under natten. Hon blir rastlös efter en stund, men det kan dröja 30-45 minuter av kelande, då kan vi alltid kittlas en stund innan vi kliver upp. ...

I väntrummet hos mödravården står den här: Den gör mig lite tveksam. Itrim har ett kontor, eller vad man ska kalla det, i samma byggnad som mödravårdens lokaler, så möjligtvis kan jag förstå hur de bett att få ställa fram sin information i väntrummet. Vad jag inte förstår är hur mödravården tänker när de faktiskt ställer fram den. Visst, det är lätt att dra på sig några extra kilon just i samband med en graviditet, kilon som man kanske inte har kunskap om hur man ska bli av med och jag är inte insatt i hur bra eller dåligt alternativ Itrim är för att få hjälp med den saken.  Men. Det är också lätt att i dagens samhälle bli lite viktnojjig när man är gravid, att då sitta där med en kropp som kan kännas utom kontroll och se reklam för Itrim kanske inte är toppenbra. Eller att gå på återkontroll efter förlossningen och ha en kropp som mest känns som en misslyckad sufflé och undra hur det är möjligt att den någonsin ska bli som förr (vilket den säkert inte blir, fast ...

Jag tänkte, efter spa-behandlingen, att jag kanske borde bli en sån som målar naglarna. Mest för att jag är en sån som aldrig målar naglarna. Kanske är jag uttråkad. Kanske är det tidig 40-års kris. Kanske vill jag trotsa småbarnsmorsa-träsket. Kanske är jag så trög av sömnbrist och preggo-hormoner att jag inte märker hur lite tid jag har för att låta naglar torka i evigheter annars blir det jack och sudd i lacket. Kanske tänker jag att ingen ändå håller sina nyårslöften. Vilket som, så tänker jag att det kan vara mitt nyårslöfte att jag ska måla naglarna oftare. Inget djupsinnigt, poetiskt, empatiskt, högtflygande, politiskt korrekt löfte kanske men ibland är det gött att bara tänka på sig själv.

Det nya året tänkte jag starta med att undersöka hur man fixar att vara preggo, ta hand om en ettåring, ha ryggskott och foglossning-bråck-bitihopvärken. Man ska väl inte göra det så himla lätt för sig, utmaningar utvecklar ens personlighet ju.

Dagens höjdpunkt: Keno. Eller keiiiioo, som pyret säger. Tydligen ruskigt spännande.

Det är ju ingen nyhet att pyret är en relativt högljudd och aktiv liten dam. Däremot har hennes ljud- och aktivitetsnivå förändrats under året och därför medfört problem av olika karaktär. Igår kväll hade hon besök av sin kompis, hon gillar sin kompis, väldigt mycket. När hon gillar någon, eller någonting, väldigt mycket så visar hon det, väldigt mycket. Hon börjar med att skrika högt och vifta hysteriskt med armarna så snart dörren öppnas, tills hon blir så till sig i trasorna att hon måste sätta sig ner. Sen följer timmar av spring, höga skrik och allmän hysteri. Igår var det inte så dumt, på nyårsafton kan väl barn få vara lite högljudda och det gjorde dessutom att hon helt däckad sov sig igenom allt smällande vid tolvslaget. Men. Det känns ändå som att det är dags att försöka lära damen hur man dämpar sig lite, hur man lugnar ner sig, hur man uppför sig. Att kunna leka utan att gå upp i limningen varje gång. Saken är att jag inte riktigt kan lista ut hur man gör det. Fast un...