Fortsätt till huvudinnehåll

Ready, steady, go.

Det brukar alltid ta lite tid att få lust till pluggandet i början av en termin. Värst är det på höstterminen så klart, när jag varit borta från det ett tag, men det finns där i starten av vårterminen också. Tekniskt sett borde det ju inte vara så, eftersom vårterminen börjar dagen efter höstterminen slutar. Det borde ju vara svårt att känna att något börjar när det nästan inte slutat, men psykologiskt är jag väl medveten om att det är terminsstart.
Den här terminen har det varit extra svårt. Mest har jag skyllt på kursernas innehåll, sen en del på att läsa två kurser parallellt och lite på den eviga fysiska tröttheten. 

Men nu har plugg-lusten infunnit sig. Först lite smygande i slutet av förr-förra veckan, sen växte det. När jag kunde påbörja hemtentan idag förstod jag varför det tagit tid; jag har haft för lite konkret att ta tag i. Nu har jag specifika frågeställningar att bearbeta, material att leta igenom, och det där detektivarbetet med att hitta saker som hör ihop. Det gillar jag. Inte vet jag om jag tolkat frågorna rätt eller får till bra svar, men jag har något specifikt att jobba på, och det är den hemliga ingrediensen till min studiemotivation. För det har varit allt för lite av sådant i de här kurserna.

Nu är jag vimmelkantig och helt slut av alla timnar framför datorn, men ser i alla fall fram emot morgondagen. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.