Fortsätt till huvudinnehåll

Vänja sig.

Med alla omställningar som varit och som väntar kände vi att det skulle vara bra med en stund "för oss själva". Eller snarare att vika av tid till att fira lite och att få prata en hel mening, eller tänka en hel tanke, från början till slut.

Det kommer ju hända en del nu. Inte bara ska jag spurta det sista i plugget, jag ska skolas in i arbetet, jag ska börja jobba heltid snart och Pyret ska börja skolan.
Vi behöver komma fram till hur vi ska testa att leva i vardagen nu.

Så de där arvsmassorna dom alltid avbryter varenda tanke och mening, fick öva på att sova över medan herr B.o.B. och jag åt sushi och gick på bio. Vi såg en film utan svenskt tal, en som inte var för barn, det här inte hänt på flera år. Ryggen pajjade självklart av att sitta still i över två timmar, den hade precis blivit hanterbar.
Men vi hann i alla fall prata lite om var vi är på väg och hur vi kanske ska hantera vardagen.

Nu väntar en sömnlös natt. Inte för att ryggen kommer krampa varje gång jag försöker vända eller sträcka mig, utan för att inga arvsmassor kommer klänga på mig. Jag har börjat vänja mig vid det nu, kanske för att de börjat ligga still när de sover. Oavsett; sängen kommer kännas tom i natt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.