Hon har ju alltid varit tidig med allt, men att Pyret skulle börja köra mina tonårsfasoner redan nu känns lite väl tidigt.
Polarn tog fram sitt pussel, det hon hade valt när hon var på Fjärilshuset; "Jag älskade Fjärilshuset, jag älskade fjärilarna, jag vill gå dit igen!". Herr B.o.B. skulle hjälpa henne, och frågade Pyret om hon också ville vara med. Det dröjde inte länge innan Pyret bestämde vilka bitar som skulle sättas var och till slut att Pyret skulle lägga alla bitar på ena sidan och Polarn fick lägga bitarna på andra sidan.
Polarn ville inte det. Polarn började gråta. Vi försökte vänligt men bestämt informera Pyret om att hon inte hade mandat att bestämma i detta.
Hon rusar upp, deklarerar att då vill hon inte vara med och störtar in på deras rum. Med stark och ilsken stämma får vi höra att vi inte får följa efter för vi är dummast i världen.
Hon håller på länge, man kan säga att hon är uthållig. Jag försöker förklara för henne att hon visst får vara arg, men att hon inte kan räkna med att bestämma i en situation där någon annan har börjat leken och man ska leka tillsammans, då måste alla vara överens. Hon fortsätter dock tala om att vi ska gå, hon ska flytta till mormor och morfar, vi är dummast. Hon får vara ifred en stund, när vi försöker lätta på stämningen genom att fråga om hon är sugen på något särskilt till middag får vi veta att hon vill ha stekt mamma och pappa.
Till slut går det över, men det tar sin lilla tid. Jag måste beundra hennes kraft och beslutsamhet, den är imponerande. Vi lyckades gå igenom det hela utan att ens få upp pulsen, utom möjligen när vi försökte frenetiskt att låta bli att skratta. Hon får verkligen, verkligen inte se att vi skrattar, jag fattar det, men det krävs en del för att låta bli. Jag antar att även om det är mindre humoristiskt om några år, så gör det oss hyfsat rustade för tonåren. Vi kommer i alla fall få öva en del.
Kommentarer