Vilken dag!

Efter ungefär ingen sömn alls gick jag upp tidigt och åkte iväg till jobbet, jag var inbokad på ett extrapass.
Det var på sätt och vis skönt att det var mycket att göra, för då hade jag inte tid att tänka. Å andra sidan är det ett jobb där jag står upp, skjuter runt britsar, ledsagar patienter, spritar och bäddar rent, hela förmiddagen. Inte så mysigt när ens ryggskott inte gått över än, märkte jag.

Efter sista patienten hann jag precis byta om, slänga i mig en knäckesmörgås och svepa en kaffe innan jag knatade iväg på ett möte. Jag fick träffa två riktigt härliga chefer, den ena känner jag sen tidigare, den andra var ny för mig. När mötet var över gick jag omtumlad därifrån som anställd kurator.

Jag kan knappt fatta det.
En gång för länge sedan satt jag hos en kurator som hjälpte mig med några svåra beslut i livet. Hon fick mig att våga ta steget och börja plugga. Hon planterade tanken att jag i framtiden skulle vilja bli kurator när hon sa att hon trodde att jag skulle trivas med att plugga, hon kunde se mig så väl på Socionomprogrammet, där hade hon själv trivts så bra Då visste jag inte ens att jag skulle våga plugga vidare.

Under Socionomutbildningen har jag tänkt att jag någon gång skulle vilja sikta mot att bli kurator. Någon gång. Det kändes som omöjligt som ett första jobb. Men alla år inom psykiatrin har gett erfarenhet jag inte ska avfärda. Liksom alla år på nacken, lite krasst. Dessutom har de lärt känna mig på jobbet och vet att jag har tillgodogjort mig utbildningen mer än till att bara klara tentorna. Jag fick höra att de vet att jag är en stabil, robust person med ett rejält driv.

Nu när jag tittar i backspegeln känner jag att jag har gjort något helt otroligt. Att jag ska sträcka på mig och ge mig själv lite cred.
Jag pluggade Komvux som 35-åring. Jag pluggade så bra att jag kom in i första urvalsgruppen till ett populärt program. Det gjorde jag trots att jag kombinerade Komvux med fertilitetsutredning, fem misslyckade ivf-behandlingar och en omöjlig graviditet. Jag började på Universitetet efter att ha gått igenom två års föräldraledighet med två omgångar kolikbarn och kombinerade starten med att ha en tvååring och en 10 månaders hemma.
Det är så jäkla grymt.

Dessutom, det är två månader kvar till examen och jag vet vad som väntar därefter. Jag ska börja en introduktion redan nu. Det är en enorm lättnad.

Men jag är fortfarande omtumlad, och ovan vid att erkänna för mig själv att jag har jobbat så himla bra. Det kommer kanske ta tid att vänja mig vid, men jag ska försöka. Framförallt för att det känns helt fantastisk att i framtiden berätta en sådan historia för Pyret och Polarn om deras mamma.