Fortsätt till huvudinnehåll

Sanning, på riktigt.

Jag sov inte så gott under natten.
Trots massage, Voltaren, ryggstöds-korsett och värmedyna har ryggen plågat mig hela natten. Den ger sig inte.

Men jag haltade iväg till bussen och åkte till nygamla jobbet. Idag skulle jag vara med på ena arbetsgruppens administrativa personalmöte för att presenteras som nya medarbetaren. 
Chefen sa det, högt och tydligt:
"Jag vill presentera vår nya kurator!"
Så sjukt ju.
När en person som inte skulle vara med på mötet stannade i korridoren, sträckte fram handen och frågade:
"Åh! Är det du som är nya kuratorn?", så höll jag på att brista ut i skratt. Jag? Nya kuratorn? Nääää? Eller, vänta, jo, det är det ju. Det är liksom uttalat högt nu, så då är det väl sant.

När chefen presenterade mig så bröt gruppen ut i applåder och woohoo. Lite genant men det kändes onekligen väldigt välkomnande. Det verkade vara en bra arbetsgrupp.

Lite omtumlad, igen, efter ett så varmt välkomnande, haltade jag mig hemåt med kroppshållningen hos häxan i valfri saga. Där jag omväxlande satt med värmedyna, och gick omkring medan jag läste lite kurslitteratur. Sedan haltade jag iväg igen för att äta middag med Ellegulle. Visserligen är det värt all ryggvärk i världen med så trevligt sällskap, fast promenerandet var kanske en sisådär idé.
Jag har försökt peppa mig själv, ta mig än det här med lite jävlaranamma och göra allt man "ska", men nu börjar tålamodet tryta känner jag.
Kanske blir det bättre under natten.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.