Mördarkaniner!

För att roa oss idag tog vi en promenad till lekparken. Rutschkanan är ju snäppet vassare om det är en hinna av snö på den och att klättra i klätterställningar med snöiga vinterkängor är en lite roligare utmaning. Arvsmassorna röjde runt ett tag innan de ville gå till parkens djur och kolla läget.

Ledaren för djurklubben bjöd på klapp av marsvin innan hon talade om att de gärna kunde gå in till kaninerna och klappa lite, och det har de ju gjort förut. Pyret klev försiktigt fram till en nyfiken långhårig liten skutt, satte sig på huk och stäckte fram handen. Sen såg jag att hon stelnade till och sa med lugn röst:

"Den bet mig."

"Oj!", sa jag, "Gick det bra?" Utan en tanke på att det skulle ha gjort annat än gått just bra.

"Näääää", sa hon då och blev ledsen. Så där ledsen på riktigt och inte ledsen för att hon kom i fokus just då, ni fattar. Så jag tittar till och ser att fingret faktiskt fått tre jack som börjat blöda. När jag sträcker fram handen mot samma kanin biter den mitt finger också, fast utan att bita hål. Inte alls på något sätt "aggressivt" utan mer som i behov av glasögon och tror att allt som sträcks fram är mat.

Pyret blir lite rädd, inte för kaninen, utan för såret och vill gå hem. Polarn är fullkomligt fantastisk och klappar på Pyret, säger till att hon ska hjälpa henne eftersom Pyret hjälpte henne när hon ramlade och slog sig. Hon tröstar Pyret hela vägen hem, frågar vad som hände, hur det kändes och förklarar hur det kändes för henne när hon gjorde illa sig. Dessutom talar hon om att Pyret ska få välja vilken film de ska titta på, hon ska faktiskt få välja hur många hon vill. När vi ska tvätta såret erbjuder hon sig att hålla Pyret i handen. 

Syskonkärleken håller när det gäller. 

Det blev inte värre än så. Pyret ville stolt visa upp sin enorma skada men kunde till och med ta av plåstret efter några timmar. Kaninen tyckte hon mest synd om. Hon förstod att den inte menade något illa eftersom om kaninerna var dumma så skulle man inte få gå in till dem, då skulle det istället vara en skylt om att man inte fick röra dem.

Men lekstunden i parken blev kanske inte så lång som vi tänkt oss och att bära en femåring halva vägen hem för att trösta och lugna är lite mer träning än jag räknat med.