Jag fick besked om att det blev ett C även på juridiken.
Jag blev riktigt nöjd.
Jag är också nöjd över att bli nöjd med ett C.
Någon sa till mig någon gång att ville man generalisera så höjdes nivån och kraven på studierna från gymnasiet till högskola i förhållandet att om man var en mvg:are på gymnasiet och höll samma standard så hamnade man på vg på högskolan. Ville man fortsätta på mvg fick man öka takten och höja insatsen liksom.
Nu har jag ingen aning om sanningshalten i det där utan har väl mer känslan av att jag kanske inte kan/vill/orkar hålla mvg-nivå när jag har två arvsmassor att dela min studietid med. Sen är det svårt att avgöra om studierna är svårare, det känns så, men jag har å andra sidan känt mig lite mosig i huvudet de senaste åren, av någon anledning.
Med det sagt så tänker jag nog inte följa rådet vi fick av studenterna från termin 5 som vi träffade på de senaste dagarnas studiebesök heller. De menade att man skulle nöja sig med godkänt, ett E var tillräckligt, för när det var dags för anställning kollade ändå ingen hur betygen såg ut. Fast jag kanske inte vill balansera på gränsen för godkänt i 7 terminer, lite marginal till det känns väl tryggare. Dessutom, hur vet dom det, de är ju fortfarande studenter själva.
Sen känns det rätt skönt att kunna nöja sig, att inte sträva uppåt hela tiden, att inte bli missnöjd över sin egen prestation. Det har jag hört andra mammor prata om, att den där prestigelösheten kommer med barnen, livets viktigheter prioriteras om. Det verkar stämma. För varje månad som gått sen barnen kom så är det färre saker som jag oroar och nojjar mig över. Kanske för att de skapar så mycket oro i stora frågor att allt annat känns smått.
Kommentarer