Jag stod framför spegeln imorse och försökte få bukt med håret. Så kommer Pyret:
"Får jag komma in?""
Vilket hon självklart för, såväl hon som alla hennes kompisar (vi pratar om hennes alla gosedjur hon sover med, som hon också släpar runt på under morgnarna, inte riktiga kompisar).
Hon står där i dörröppningen och kikar en stund innan hon frågar:
"Vad gör du?"
Jag svarar att jag fixar håret.
"Mamma, du är en prinsessa!" säger hon plötsligt.
Jag svarar "Tycker du?"
"Jaaaa! " säger hon.
"Vad snällt sagt" säger jag och frågar
"Vad är du då?"
"Jag är också en prinsessa."
Lite störd av den allmänna debatten kring flickors allt tidigare utseendefixering och av den intensiva djupdykning i feminism jag har i plugget blev jag lite tveksam.
Det är väl nu det börjar då, min roll som förebild. Det är nu jag ska börja visa att jag är nöjd med mitt utseende, att jag trivs i min kropp, att jag duger finfint precis som jag är.
Jag måste börja tänka på att inte kommentera mitt eget eller andras utseende i termer av fint/fult och jag måste komma ihåg att inte värdera kroppar.
Det känns som en mäktig uppgift att ta sig an, det där att lyckas få en flicka i dagens samhälle att inte sucka framför spegeln, dra i huden runt magen, grimasera åt vågen och tycka att andra är bättre än de själva. Fast enkelt draget börjar det väl alltid med mamma. Om den första kvinnliga förebilden är bekväm och stolt över sig själv så ökar väl chansen att flickan utvecklar en god självbild.
Så inte nog med att jag ska hålla tungan rätt i mun och inte använda fula ord, så ska jag nu också tänka på allt jag säger om mig själv och andra. Vilket avslappnat förhållande till talet jag kommer ha framöver.
Kommentarer