Polarn. Vilken rasande liten charmör hon har blivit. Full av rackartyg och ständigt flirtande.
Hon älskar att gosa; att luta sitt huvud mot mitt knä och bli klappad på kinden, att lägga de små armarna runt halsen och kramas och att luta sitt ansikte mot min skuldra.
Hon leker tittut med allt; dörröppningar, gardiner, leksaker, kläder och böcker.
Hon är envis som synden och har en vilja av stål och får raseriutbrott så snart saker inte går som hon vill, men de går över lika fort som de startar.
Hon älskar att kasta saker.
Hon äter allt med en ofantlig aptit.
Hon gillar musik och dansar så snart hon anar något som kan tolkas som rytm, även när hennes mor "sjunger".
Jag önskar att vi hade haft möjlighet att i lugn och ro kunnat bonda mer intensivt tidigare, att hon sluppit syskonens förbannelse. Det känns liksom lite orättvist att Pyret fick sina pärons odelade uppmärksamhet (jovisst, med viss reservation, men ändock) de första 15 månaderna innan hon fick lära sig leva med "Ja, jag ska bara hjälpa din syster först." Stackars Polarn föddes in i ett evigt väntande på syster yster. Men istället vann hon en lite vanare, coolare morsa som liksom kan titta på henne när hon slänger sig raklång på golvet och skriker och säga: Om du väntar några minuter kan du få sällskap av din syster där på parketten för hon håller just nu på att försöka öppna locket på en burk som är fastlimmat- just saying. istället för att stå och undra vad som pågår med lätt stigande panik. Och hon fick en ruskigt underhållande syster att roas av, så det jämnar förhoppningsvis ut sig.
Det är i alla fall vad jag säger till mitt dåliga samvete.
Det, och att alla efterföljare i en syskonskara får dras med att föräldrarna är lite mer päronsplitt än päron, det är oundvikligt att ettan får mer uppmärksamhet än nummer två, tre, fyra, femton.
Även om det har tagit lite längre tid så är det ett sant nöje att ha lite mer tid och ro att ägna mig åt dig Polarn, du är grym, precis som din syster, och mor.
Kommentarer