Eftersom Pyret fick ett mindre utbrott på morgonen och jag var hemma, för att jag skulle se om optikern kunde se vad de hade klantat till innan jag skulle tampas med pendeltågen och ta mig till lite förvirrande skolarbete, så följde jag med och lämnade den stora damen på förskolan.
Så snart vi började närma oss skolan sa hon till mig att jag skulle följa med in för att hjälpa henne hitta S. Det är hennes bästis. Fröknarna har redan beskrivit hur Pyret och S har blivit ställets Helan och Halvan, eller med tanke på att de båda är pyttiga för sin ålder så är det väl snarare Halvan och Halvan.
De springer iväg tillsammans och gömmer sig för fröknarna när det är dags för lunch, samling och ingång.
De leker med alla, men alltid tillsammans.
De frågar alltid efter varandra.
Idag matchade till och med varandra genom att ha lyckats få sår i ansiktet båda två, samtidigt.
Imorse var S inne och klädde på sig det sista inför dagens utgång när vi kom. Pyret väntade med spänning tills S kom ut, när hon gjorde det skrek de båda med stora leenden smetade över ansiktet och sprang genast för att ge varandra en kram. Sen drog de iväg, hand i hand. Fröken fick fråga Pyret om hon inte ville säga hejdå till mamma och pappa, vilket hon då gjorde lite pliktskyldigt innan de rusade vidare.
Jag är ju kanske lite partisk i frågan, men det kan ju ha varit den sötaste situationen i mannaminne.
Sen bortser jag från att det emellanåt låter som att det är två små lockiga keruber som lever rövare och satsar på ryktet som ställets fnissmajor och rackartyg.
Jag fokuserar på att de är två pyttiga barn som redan hittat sin BFF. Det gör mig lite varm inombords.
Kommentarer