Så är vi där igen.
Polarn har inträtt i "pippi-fasen". Inte pippi som i Långstrump utan som i fåglar.
Det finns sjukt många fåglar och små barn har sjukt bra syn, kanske mest för att de bara klarar av att fokusera på en sak i taget. Varje gång en sådan där kort person ser en fågel i "pippi-fasen" så ska hen stanna tvärt, var den än befinner sig, exalterat skrika något osammanhängande och peka, för att sen vägra förflytta sig.
Sa jag att det finns sjukt många fåglar och att de små rackarna ser varenda en av dem?
Eftersom Polarn dessutom vägrar åka vagn och vill "gå" överallt kan man väl säga att vi inte förflyttar oss särskilt fort eller långt nu mer. Fast vi tittar på jäkligt många pippi.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer