Så är vi där igen.
Polarn har inträtt i "pippi-fasen". Inte pippi som i Långstrump utan som i fåglar.
Det finns sjukt många fåglar och små barn har sjukt bra syn, kanske mest för att de bara klarar av att fokusera på en sak i taget. Varje gång en sådan där kort person ser en fågel i "pippi-fasen" så ska hen stanna tvärt, var den än befinner sig, exalterat skrika något osammanhängande och peka, för att sen vägra förflytta sig.
Sa jag att det finns sjukt många fåglar och att de små rackarna ser varenda en av dem?
Eftersom Polarn dessutom vägrar åka vagn och vill "gå" överallt kan man väl säga att vi inte förflyttar oss särskilt fort eller långt nu mer. Fast vi tittar på jäkligt många pippi.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer