Mitt knä var alldeles tomt hela kvällen igår.
Sängen var som en ocean av tomhet under natten.
Tystnaden i köket när jag klev upp imorse var som ett kompakt mörker.
Jag har klarat mig igenom min första dag utan husdjur sedan 1995. Det var då skaffade jag min egna katt efter att ha bott ensam i ett år, för att uppväxten var, med ett kort undantag, med en katt vid min sida. Det är liksom min norm.
Nu går tankarna kring om det är så mina barns uppväxt också ska vara, eller om alla besök hos veterinären för att säga adjö de senaste åren har varit för jobbiga.
Vi får se.
Kommentarer