Hon började igår kväll, sov hyfsat under natten, började igen klockan 7:45. Sen var det att bära, gunga babysitter, buffa rumpa och bära i Babybjörn tills hon somnade i den sistnämnda vid 14. Hon har sovit i 90 minuter nu, jag väntar på att brandlarmet ska brisera igen, men under tiden bygger jag Duplo med pyret.
Boven i dramat är brist på brak i brallan. Eller brakar gör det hela tiden men det är bara luftslott, om man säger så. Annars har det varit resultatlöst i tre dagar.
Jag väntar på att det där luftslottet ska sprängas någon gång.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer