Nu när polarn börjar växa på sig lite så är det dags att stimulera den ofärdiga produkten av vår genpool för att det ska bli ett färdigt och fulländat exemplar.
Men.
Pyret.
Om vi försöker hänga en rolig mobil över spjälsängen, som polarn faktiskt kan ligga själv i ibland till skillnad från sin syster, så kommer pyret och vill åt den.
Om vi tar fram babygymet att lägga polarn under en stund, så kommer pyret och bär iväg på det.
Om vi skulle vilja hänga en mobil över skötbordet till polarn, som var så hjälpsamt när pyret var liten, så skulle det vara ett ytterst störande moment just i pyrets blöjbyten nu.
Så polarns enda stimulans kommer att komma från att lyssna på pyrets vilda protester angående allt och att bäras runt i Babybjörn.
Men bristen på stimulans nu kanske kompenseras när hon blir större, då blir hon väl fasligt stimulerad av att försöka behålla något överhuvudtaget.
Houston, we have a problem.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer