Nu när polarn börjar växa på sig lite så är det dags att stimulera den ofärdiga produkten av vår genpool för att det ska bli ett färdigt och fulländat exemplar.
Men.
Pyret.
Om vi försöker hänga en rolig mobil över spjälsängen, som polarn faktiskt kan ligga själv i ibland till skillnad från sin syster, så kommer pyret och vill åt den.
Om vi tar fram babygymet att lägga polarn under en stund, så kommer pyret och bär iväg på det.
Om vi skulle vilja hänga en mobil över skötbordet till polarn, som var så hjälpsamt när pyret var liten, så skulle det vara ett ytterst störande moment just i pyrets blöjbyten nu.
Så polarns enda stimulans kommer att komma från att lyssna på pyrets vilda protester angående allt och att bäras runt i Babybjörn.
Men bristen på stimulans nu kanske kompenseras när hon blir större, då blir hon väl fasligt stimulerad av att försöka behålla något överhuvudtaget.
Houston, we have a problem.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer