Jag har intalat, och försökt övertala, mig själv att om det skulle bli likadant den här gången som det var med pyret så skulle det ändå bli lättare.
Skitsnack och självbedrägeri.
Igår sov polarn 10 timmar på ett dygn, resten av tiden spenderade hon med att äta, glo i taket, äta på sina fingrar och skrika. Jag tyckte inte alls att det var lättare att handskas med den här gången.
Den här gången vet jag ju att det går över.
Jo, men jag vet också hur de närmsta månaderna kommer att se ut och det ger känslan av att bli dömd till ett tidsbestämt straff.
Den här gången vet jag ju att det inte är något farligt.
Jo, men jag vet också att det inte finns något att göra åt saken, att alla tips, råd och knep mest är till för att ge föräldrarna en känsla av att göra något snarare än att verkligen avhjälpa situationen.
Den här gången är jag säkert lite härdad.
Nej, att höra det skräckslagna ljudet och se paniken i ansiktet på polarn gör det lika jobbigt ändå.
Istället för att kännas lättare känns det som oändligt, jag var ju alldeles nyss i den här sitsen. Dessutom vet jag att jag samtidigt ska ta hand om en viss liten chiliostbåge den här gången, vilket jag ska prova på redan i helgen när herr B.o.B. jobbar.
Det enda som lindrar lite är att prata med vännen och höra att hon går igenom samma sak, med samma känslor och tankar. Att få höra att andra reagerar på liknande sätt i samma situation bekräftar att man är fullkomligt normal, precis när det känns som att man håller på att tappa förståndet. Det känns otroligt viktigt.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer