Jag har intalat, och försökt övertala, mig själv att om det skulle bli likadant den här gången som det var med pyret så skulle det ändå bli lättare.
Skitsnack och självbedrägeri.
Igår sov polarn 10 timmar på ett dygn, resten av tiden spenderade hon med att äta, glo i taket, äta på sina fingrar och skrika. Jag tyckte inte alls att det var lättare att handskas med den här gången.
Den här gången vet jag ju att det går över.
Jo, men jag vet också hur de närmsta månaderna kommer att se ut och det ger känslan av att bli dömd till ett tidsbestämt straff.
Den här gången vet jag ju att det inte är något farligt.
Jo, men jag vet också att det inte finns något att göra åt saken, att alla tips, råd och knep mest är till för att ge föräldrarna en känsla av att göra något snarare än att verkligen avhjälpa situationen.
Den här gången är jag säkert lite härdad.
Nej, att höra det skräckslagna ljudet och se paniken i ansiktet på polarn gör det lika jobbigt ändå.
Istället för att kännas lättare känns det som oändligt, jag var ju alldeles nyss i den här sitsen. Dessutom vet jag att jag samtidigt ska ta hand om en viss liten chiliostbåge den här gången, vilket jag ska prova på redan i helgen när herr B.o.B. jobbar.
Det enda som lindrar lite är att prata med vännen och höra att hon går igenom samma sak, med samma känslor och tankar. Att få höra att andra reagerar på liknande sätt i samma situation bekräftar att man är fullkomligt normal, precis när det känns som att man håller på att tappa förståndet. Det känns otroligt viktigt.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer