Sådär.
Nu ropade jag Hej lite för tidigt igen.
Magknipen har gjort comeback och de blir lite värre och lite längre för varje dag.
Härligt.
Nej, än så länge är de inte lika jäkligt som med pyret, men det kanske beror på att polarn äter ordentligt, inte har den där falsettrösten och verkar vara en lite lugnare person.
Å andra sidan ska den lilla damen tröstas, buffas i rumpan, rapas och vaggas samtidigt som pyret ska avrådas från självmordsuppdrag, roas, hindras från att klättra på syster, ges mat och bytas på.
Det lär ju inte bli av att man kommer utanför dörren särskilt ofta.
Jag kommer bli tokig.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer