Idag: bvc.
Polarn hade vuxit som hon skulle och var så snäll att hon uppvisade svarsleende och andra ljud än Uuuuääääähhhäää, vilket visade goda tecken på hälsosam utveckling.
Men under ett Uuuuääääähhhäää såg bvc sköterskan att hennes torsk på tungan envist håller i sig så nu ska den penslas tre gånger om dagen.
Sen väckte hennes eskalerande finnig-fjortis-på-Justin-Bieber-konsert-fas lite frågetecken:
Hormonplitorna har spritt sig till övriga kroppen och fått sällskap av torra eksemliknande partier, hon brakar i brallan allt mer sällan, kräks oftare och har tilltagande magknip.
Mjölkallergi - frågetecken.
Nu ska lilla damens hud smörjas med Miniderm och stora damen ska undvika mjölkprodukter.
Fatta; jag ska inte äta mjölkchoklad.
Alltså; I N T E Ä T A C H O K L A D.
Om det är synd om polarn, då är det i alla fall lite synd om mig också.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer