Jag såg ett inslag om vett och etikett för småbarnsföräldrar. En av punkterna handlade om att man skulle förstå att bajs inte var ett lämpligt samtalsämne och inte så viktigt som man trodde.
Men hallå!?
När man har en liten varelse så är det jätte viktigt.
Kanske för att man redan på BB får så mycket information om hur det ska se ut och vara. Kanske för att det är en så enkel måttstock för hur den där lilla högen som inte kan tala om hur den mår, faktiskt mår. Kanske för att man som föräldraledig inte har mer spänning i vardagen än så.
När man dessutom har en arvsmassa som stönar, stånkar, skriker och gråter av uppenbara magbesvär dag in och dag ut så är det ännu viktigare.
Lättnaden som infinner sig när den lilla högen skriker och kämpar och: Sverige, vi har ett resultat efter 6 dagar, är total. Även hos polarn, som efter långt och hårt arbete ligger på skötbordet och skrattar, ler och jollrar.
"Bajs är inte så viktigt" Pyttsan!
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer