Jag såg ett inslag om vett och etikett för småbarnsföräldrar. En av punkterna handlade om att man skulle förstå att bajs inte var ett lämpligt samtalsämne och inte så viktigt som man trodde.
Men hallå!?
När man har en liten varelse så är det jätte viktigt.
Kanske för att man redan på BB får så mycket information om hur det ska se ut och vara. Kanske för att det är en så enkel måttstock för hur den där lilla högen som inte kan tala om hur den mår, faktiskt mår. Kanske för att man som föräldraledig inte har mer spänning i vardagen än så.
När man dessutom har en arvsmassa som stönar, stånkar, skriker och gråter av uppenbara magbesvär dag in och dag ut så är det ännu viktigare.
Lättnaden som infinner sig när den lilla högen skriker och kämpar och: Sverige, vi har ett resultat efter 6 dagar, är total. Även hos polarn, som efter långt och hårt arbete ligger på skötbordet och skrattar, ler och jollrar.
"Bajs är inte så viktigt" Pyttsan!
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer