Amning, gott folk, allvarligt?
Hur felkonstruerade är vi egentligen, när något som är så fullkomligt nödvändigt för artens fortlevnad ska vara så krångligt att bemästra?
Ja, nu har vi ju fiffiga saker som ersättning att ta till, men i begynnelsen så var det ju inte så det var tänkt. Vi skapades ju inte för att om:
-Mjölken sinar.
-Barnet vägrar.
-Bröstvårtorna bråkar.
då kan vi ju alltid gå över till ersättning. Det har ju mer blivit en nödvändig och väldigt tacksam uppfinning för att vi är så dåligt designade. Yey och hurra för ersättning.
Att, även när det fungerar, behöva ägna många dagar, ibland veckor, med sjukt ömma bröstvårtor, en frustrerad bebis som inte riktigt förstår vad som ska göras samtidigt som man själv är överöst med "råd och tips" om hur det ska gå till (självklart går hälften av råden tvärt emot varandra eftersom "alla barn är olika"), man ska försöka tolka bebisens signaler och vänja sig vid en lätt drogad (= dimmig i skallen och sjukt hungrig och törstig) känsla är ju lite kontraproduktivt.
Jämfört med pyret har det hittills -peppar, peppar- gått bra med polarn.
Men.
Hon åt klockrent, som om hon läst manualen, de första dagarna, sen började hon vägra äta från sin vänstra sida och skulle böka, prova, tappa, ta fel och gnälla i flera minuter innan hon började äta ordentligt. Jag var öm som attan, eftersom man kan vara det i början och för att polarn ville äta Hela. Tiden.
Kombinera detta med den första tidens sömnbrist (amma varje, varannan timme hela natten gör inga underverk med sömnen direkt), hormonsvängningar och fysiska omställningar så är en tids kamp med amning lagom kul kryddning på den lätt kaotiska tillvaron.
Vore det inte bättre för oss, ur biologisk synpunkt, att det bara funkar, båda vet precis hur och när och att det inte gör ont?
Hursomhelst.
Polarn och jag börjar bli hyfsat synkade, det gör inte ont längre (utom i utdrivningsfasen) och jag börjar få lite koll på när det är dags. Nu håller jag bara tummarna för att mjölken inte sinar.
Men att det ska vara så jäkla svårt när man kan känna att det är så lätt för "alla andra" och när vi är så beroende av att det ska fungera.
Dumt, riktigt dumt.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer