Idag för två veckor sedan bestämde jag mig till slut för att strunta i de flummiga och veliga barnmorskorna och ta i för kung och fosterland. Så kom han, den, det, hon, ja det var lite förvirrat där först eftersom barnmorskorna inte ens ville tala om vad det blev "Ni får väl titta själva".
Men entré för polarn.
Redan två veckor. Tiden bara rusar iväg. Samtidigt som det känns som en evighet. Sådär märkligt som tiden brukar bete sig.
De där nio månaderna kryper ju fram som en snigel när man befinner sig mitt i dem och de saktar in märkbart mot slutet. Nu är de plötsligt över och då känns de som världens kortaste ögonblick.
Kanske blir perspektivet lite förvridet när det var så nyligen jag befann mig här, när jag känner att jag inte har hunnit smälta och bearbeta den tiden med pyret, för nu känner jag att jag måste påminna mig själv om att det bara gått två veckor, att det är väldigt kort tid som förflutit.
Det kanske inte är så konstigt att amningen fortfarande känns lite orutinerad.
Det kanske inte är så konstigt att jag har mage och 5 kilo kvar.
Det kanske inte är så konstigt att jag har svårt att hantera båda barnen samtidigt ännu.
Det kanske inte är så konstigt att jag inte riktigt känner att jag har pejl på vem den här personen är.
Det kanske inte är så konstigt att vi inte har fått till rutinerna än.
Det har ju bara gått två veckor.
Och det har redan gått två veckor.
Samtidigt som det känns som att tiden har stått still, been there, done that, så kommer jag knappt ihåg hur man tog hand om en så här liten varelse.
Jag kommer dock ihåg magknipen allt för väl och jag tycker inte alls om att uppleva dem igen. Igår kväll mellan 19 och 22. Inatt mellan 1 och 1:30. Inatt mellan 3:30 och 5. I morse mellan 7:30 och 9:30. På dagen mellan 11 och fortfarande 13:30. Det känns som att de blir fler, det känns som att de håller i sig längre men jag har uppenbarligen utvecklat någon slags fobi mot dem så jag kan inte riktigt avgöra hur de är.
Men ibland känns inte två veckor alls som två veckor.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer