Två barn är fler än ett pyre.

Morgonrutinerna tar lite längre tid nu, av någon anledning, fast vi vaknar samma tid som vi brukar. Okej, sen stressar vi kanske inte direkt, eftersom vi inte har någon tid att passa, men det känns lite som att världen där utanför dörren är fasligt långt bort.
Någon vill amma, sen ska någon annan äta frukost, sen ska man själv äta, sen ska blöjor bytas, sen ska tänder borstas, sen ska någon kläs på, sen ska någon annan kläs på, sen ska man klä sig själv, sen ska någon ammas igen, sen ska någon annan ha mellis, sen ska blöjor bytas igen, sen vill någon sova igen, sen vill någon.... Tick tack, tick tack.
Igår kom vi faktiskt ut och handlade, inte på affären här där vi bor utan vi lastade in alla kroppar i bilen och körde till City Gross.
Det rent absurda i att sitta bakom ratten i en, i sammanhanget, klyschig Volvo, prata med pyret om bilar, pippi, vovvar, kakor och nappen samtidigt som jag pratar med maken i baksätet via backspegeln, samtidigt som han tröstar polarn och jag ser barnvagnen i bakluckan, slog mig.
Det lite stressande i att: Nu har polarn ätit, klä på alla icke kapabla och dig själv och go-go-go så att vi hinner någonstans innan någon vill äta/sova/byta blöja, slog mig också.
Men det gick. Polarn har lugnat ner sig lite med maten, nu äter hon varannan/var tredje timme, vilket gör det lättare att få marginaler till att faktiskt komma iväg.
Jag får påminna mig själv om att det inte ens gått två veckor än, så vi behöver ju inte ha fått in några rutiner eller bemästrat situationen riktigt än. Vi får vara tvåbarns-rookies fortfarande. Fast det är skönt att få en liten glimt av att vi nog ska få till det här.

Eftersom det känns som att vi börjat landa lite och kan ge sken av att ha koll på läget så känner vi oss också redo för besök, respektive inspektion av arvsmassa. Men vi är förvirrade, utmattade och lite slöa, så vi säger så här: Alla är välkomna, men istället för att vi ska komma oss för att bjuda in så hjälper ni till genom att höra av er och föreslå en dag när ni vill komma förbi. Okej? Gör det lätt för oss, det är en otroligt välkommen gåva.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen